Som en port som står halvöppen

Kvällen innan en ny månad är som en port som står halvöppen.

September dröjer sig kvar i dörrspringan, men vinden bär redan med sig doften av något annat. De första frostnätterna, skrapet av rutor i morgonmörkret, lövens långsamma fall – allt pekar framåt. I morgon kliver oktober in.

Jag tänker alltid på oktober som en månad av skärpa. Luften blir klarare, stegen lite tyngre men också mer bestämda. Det är en månad som inte gömmer sig – färgerna brinner, mörkret förtätas, och kvällarna fylls av både stillhet och vemod.

Det är också nu som längtan efter rutiner och eftertanke får fäste. Gitarren i hörnet kallar oftare. Blocket på skrivbordet fylls med nya rader. Kanske är det just därför jag tycker om oktober – den rensar bort det överflödiga och lämnar plats åt det som verkligen betyder något.

Så i morgon när jag vaknar och oktober är här, ska jag öppna fönstret, andas in den där krispiga luften och säga: nu börjar den tid då jag finner både styrka och ro i höstens famn.