Someone Like you

Det är fredag kväll. Den sortens kväll när man vill stänga dörren om veckan, tända en lampa i hörnet, höja volymen precis lagom, och låta något följa en in i kvällen. Ibland är det en bok, ibland ett glas vin, ibland bara tystnad. Men inte ikväll. Ikväll är det Van Morrison – och låten Someone Like You.

Jag vet inte vad det är med den låten som alltid hittar rätt, men den gör det. Den drar in en i det där mjuka, nästan blå ljuset som uppstår när man inser att helgen faktiskt har börjat. Att man får vara ifred ett ögonblick. Att världen kan vänta.

Someone Like You kom 1987, på albumet Poetic Champions Compose, och Morrison var i den där fasen när han skrev låtar som nästan är mer andning än musik. Enkla ackord. En röst som inte försöker imponera. Bara känslan av någon som vandrat länge och äntligen stannar upp. Det finns ingen dramatisk historia om hur låten kom till – ingen stormig kärlekshistoria, ingen legendarisk studioanekdot. Och kanske är det just det som gör den så stark. Den känns inte skriven för världen. Den känns skriven för någon specifik, någon som gjorde allt “värt det”.

Och ikväll sitter jag här och låter hans ord gå genom rummet som om de vore gjorda för den här fredagen.

“I’ve been traveling all around the world…”

Ja. Det kan man känna utan att resa en meter. Det räcker med en vecka som tagit mer energi än den gett.

Och så den där raden som alltid får mig att stanna upp:

“Someone like you makes it all worthwhile.”

Det finns något i den meningen som når ett djup även när man inte tänker på någon särskild. Det kan lika gärna handla om lugnet, om musiken, om en plats, om en stund. Om att något – vad som helst – faller på plats. Att något äntligen bär.

Det är märkligt hur musik kan göra det. Hur en låt man hört hundra gånger plötsligt känns ny när den spelas i just rätt stund. Hur den kan få en fredagskväll att kännas lite mer genomlyst. Lite mer sann.

Kanske är det därför jag återvänder till Van Morrisons låtar. De är inte spektakulära. De skriker inte. De bara finns – och väntar på att man ska ha tid att förstå dem.

Så, här sitter jag nu. Fönstret halvöppet mot novemberkvällen. Allt utanför är tystare än vanligt. Och i bakgrunden sjunger Van Morrison om att avsluta en lång resa, om att äntligen komma fram.

Det är precis så en fredag ska börja.

Och jag tänker:

Vi borde oftare låta en låt få hålla i handen en stund.

Speciellt en kväll som denna.