Somewhere Over Laredo

Det händer ibland — en låt landar i mig som om jag själv varit där den sjunger om.

Lainey Wilsons nya ballad Somewhere Over Laredo har fastnat i mig som ett dammigt minne jag inte visste att jag bar på. Den rör sig genom mig som en varm vind från Texas, en vind som viskar om något förlorat, men aldrig riktigt glömt.

Jag hör henne sjunga om ett nattflyg från Houston, om en plats där solen smälter över öknen och lämnar himlen i guld.

Och jag tänker — det där kunde varit jag.

Kanske var det jag.

Det är något i rösten, i det viskande vemodet mellan raderna. Som om hon bär en hemlighet i sitt bröst, precis som jag burit mina. En kärlek som aldrig fick landa, ett ögonblick som flög vidare innan vi hann förstå vad det var.

"Lone Star-crossed lovers", sjunger hon, och jag ser två människor som alltid varit på väg åt olika håll, men som ändå en gång möttes i gränslandet mellan dröm och verklighet. Där någonstans, kanske just i Laredo, dansade de tätt intill varandra under en stjärnklar himmel och visste att morgonen skulle skilja dem åt.

Det är så med vissa möten — de är för vackra för att hålla fast vid. Och kanske är det just därför de stannar kvar.

I hjärtat.

I sången.

I varje öde väg jag kört på, där radion plötsligt spelar något som låter som det där vi aldrig hann leva klart.

Jag har aldrig varit i Laredo. Men jag har varit på väg där. I tanken. I tystnaden efter ett avsked. I röken från ett nattåg som lämnar södern bakom sig och rör sig mot något kallare, rakare, svenskare.

Men Wilsons låt öppnar en dörr till en annan plats i mig. Ett annat jag.

En gång var jag också "eye level with these stars", och undrade om någon där nere tänkte på mig.

Om någon stod i mörkret under samma himmel och bar på samma fråga.

För det är ju det musik gör när den är som störst — den öppnar gamla landskap och får våra egna historier att andas igen.

Somewhere Over Laredo är inte bara en sång. Det är en plats. Ett tillstånd. Ett ögonblick där drömmar och förlust möts i flykten.