Sommartider i mars
- Kalle Levin
- 30 mars
- 1 min läsning
Det är sista söndagen i mars, och vi har precis ställt om till sommartid. Jag vaknade tidigt, trots att klockan lurade oss på en timme, och satte mig direkt vid tangentbordet. Orden flöt lätt, inga hinder, inga murar. För första gången på ett par dygn kunde jag skriva obehindrat, utan huvudvärk eller den där envisa tröttheten som jag känt.
I veckan åkte jag på en rejäl smäll, en sådan där smäll som tvingar en att stanna upp och fundera på hur bräckligt livet är. Inte en ”nära döden - händelse”, utan mer så där tillräckligt för att man skall tänka till.
Kanske var det precis det jag behövde, även om jag själv aldrig skulle erkänna det högt. Anette gjorde det åt mig istället. "Det var bra att du skadade huvudet, så du fick vila ordentligt för en gångs skull", sa hon. Jag kan inte låta bli att le åt hennes sätt att se saken.
Och vilat har jag gjort. Inte bara halvhjärtat, utan på riktigt. Jag har legat, låtit timmarna passera långsamt, och gett tankarna den tid de behöver. Utanför fönstret regnar det. Dropparna slår mjukt mot rutan och rinner långsamt ner, som om också de har bestämt sig för att ta det lugnt idag.
Jag hade planer på att grilla till lunch, men just nu känns det mer som en önskan än ett faktiskt beslut. Grillen får kanske vänta till en annan dag. Just nu nöjer jag mig med att titta ut på det stillsamma regnet och njuta av känslan att saker kanske, trots allt, kan återgå till det normala igen.
Eller, ännu hellre, att de kan bli lite bättre än normalt.
