Staden som går i nivåer

Porto är en stad som inte riktigt låter sig fångas på en gång. Den slingrar sig uppför och nerför, i lager, i nivåer. Det känns som om allt här existerar på flera plan samtidigt – gator ovanpå gator, broar ovanpå broar, liv på liv.

Man går ner en trappa för att komma till floden, men upp en annan för att nå nästa gata. Det är som om staden ständigt testar ens orienteringsförmåga – och tålamod. Men i samma stund man tappar riktningen, hittar man något oväntat: ett kafé dolt bakom en stenmur, en kvinna som vattnar blommor på sin balkong, en vy över Douro som tar andan ur en.

Jag tänker att det är så människor också är byggda. I nivåer. Med höjder och dalar, med dolda rum man inte alltid hittar till, ens själv. Kanske är det därför jag trivs så bra här – för att staden påminner om det mänskliga i oss. Det där ofullkomliga, oöverblickbara, men samtidigt vackra.

När kvällen faller tänds ljusen på olika nivåer. Några långt där nere vid floden, andra högt uppe i bergen. Man ser dem alla från någon av broarna, som små glimtar av liv.Porto är en stad som går i nivåer – men det är också en stad som visar att allt hänger ihop, trots att det ser ut som om det inte gör det.