Syskon på vift – och Leon kvar för mys

Det är sen augusti, den där tiden när sommaren börjar släppa taget men ännu inte riktigt vill ge upp. Kvällen är ljummen, himlen blå med några slöa moln, och det ligger en stillhet i luften som bara sensommaren bjuder på.

Eric och Marie står ute på gräsmattan. Syskon, vuxna nu, men fortfarande med det där självklara bandet mellan sig. Det syns i kroppsspråket, i blicken, i hur de står bredvid varandra. De är på väg ut. Iväg en stund för att andas, skratta, vara de de alltid varit när de är tillsammans.

Och kvar blir Leon, tryggt i soffan hos mormor och morfar. Kvällen är hans nu – med mys, småprat, kanske ett avsnitt av favoriten Byggare Bob eller en saga innan ögonen blir tunga. Tröjan med hans namn på sitter löst efter en dag full av lek, och jeansen bär spår av upptäcktsfärder i gräset.

Det vardagliga är så vackert. Att barnen växer upp, men fortfarande är barn i varandras ögon. Att det finns plats både för vuxenliv och barnsligt tryggt kvällsmys under samma tak. Att vi finns där, som en självklar plats att landa.

Och jag står där och tittar på dem alla. På Marie och Eric, på Leon. Tänker att livet är precis här. I sensommarljuset. I stunden när syskon ger sig av – och ett litet barn får stanna kvar.

Det är kväll nu. Och vi myser.