Så som andra ser mig

Ibland undrar jag hur jag ser ut genom någon annans blick.

Inte spegelbilden – den kan jag redan.

Utan den där osynliga versionen av mig som bara andra ser.

Kanske är det där man blir till, egentligen.

I någon annans minne, i ett ord de säger om en, i en ton de hör i ens röst.

Någon ser något man själv missar. Någon annan ser tvärtom för mycket.

Och mitt emellan alla de bilderna försöker man hitta sig själv.

Jag har fått höra saker om mig som stannat kvar.

Att jag skriver med stillhet.

Att jag letar efter mening i mellanrummen.

Att jag bär på ett slags rytm som alltid återvänder, oavsett vad jag skriver om.

Kanske är det sant.

Eller kanske är det bara deras sätt att förstå mig – och jag deras sätt att förstå något i sig själva.

Vi speglar varandra, på gott och ont.

Vi blir till i andras berättelser, och ibland glömmer vi bort att skriva vår egen.

Men jag tror ändå att något händer där, i mötet.

Att vi lär oss något om oss själva varje gång någon ser oss – på riktigt.