Sången om oss

Jag ligger i hängmattan och lyssnar på Sommar i P1. Någon berättar om sitt liv, om de där avgörande ögonblicken som formar allt. Det är stilla. Jag somnar.

Lurarna dämpar världen, men så plötsligt – jag hör någon säga något och jag tittar upp och får se min son Eric.

Han står där, med judodräkten vikt över armen. Nyduschad efter träningen på klubben.

Vi går in och dricker kaffe, pratar lite, men så hämtar han gitarren och börjar spela Ronny-låtar. Min brors låtar. Eric spelar och sjunger.

Och när det blir “Sången om mig själv.” tänker jag på Ronny. På brorsan och allt vi gjort och allt vi delat.

Jag blev kvar här i Dalsland, han har bott länge i Stockholm. Vi ses inte ofta längre. Men vi delar en historia. En gemensam klang.

Och nu spelar min son de där sångerna. Med samma allvar, samma närvaro. Det är som om något fortsätter, utan att vi riktigt märker det. Som om tonerna vet mer än vi själva om vad som är viktigt att föra vidare.

En sång. En son. En bror. En sommardag I juli.

Låten hör du här