Söndag morgon i Salem – på väg mot kusten och vidare mot Virgin River-land

Det är söndag. Tror jag. För det är ibland svårt att hålla ordning på dagarna när man är ute på vägarna så här länge. Allt flyter ihop till en slags vacker, dammig rörelse av nya platser, gamla drömmar och tidiga morgnar.

Vår vardag just nu följer ett ganska tydligt mönster: vi vaknar 04.30 och 05.00 – ibland innan solen hunnit sträcka på sig. Då packar vi bilen, fyller på med kaffe, kollar dagens etapp och ger oss iväg. Är det en lång resdag försöker vi ändå alltid få in något som får stanna kvar i minnet – en kort vandring, ett vattenfall, en utsiktsplats. Något som ger dagen sin kontur.

När vi inte sitter i bilen är det mest vandring som gäller. Vi håller oss borta från de stora städerna och har i princip bott ute på landsbygden hela tiden – i små städer, skogsområden eller som nu i kusttrakter. Det blir en slags tillvaro i skuggan av den stora världen, lite isolerad, men på ett fint sätt.

Människorna vi möter är få, men alltid trevliga. Några minuter på en parkering, ett snabbt samtal vid en utsiktspunkt, kanske några frågor om varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Inga långa kvällar, inga sena nätter – vi är oftast i säng tidigt. Trötta i benen men glada i själen.

Igår gick vi en vacker led vid Multnomah Falls, ett av de där platserna man sett på bild och undrat om det verkligen kan vara så vackert som det ser ut. Det var det. Sen körde vi norrut för en kort sväng in i Washington innan vi till sist hamnade i Salem, Oregon, där vi sov i natt.

Nu väntar en ny etapp söderut, längs den dramatiska och vackra kusten i Oregon och vidare in i norra Kalifornien – det där landskapet som fått låna sina vyer till serien Virgin River. Skogar, floder, höga klippor, ensliga vägar.

Söndag? Ja, kanske. Men det känns mest som ännu en dag i frihet. En dag att ta in, vandra genom, minnas.