Söndagstankar i slutet av mars

En vecka kvar av mars. Solen skiner från en klarblå himmel, men vinden biter fortfarande kall längs kinderna. Det är en sån där dag när vintern inte riktigt vill släppa taget, men våren ändå envisas med att visa sig.

Efter en lång promenad i det friska vädret slog vi oss ner vid en solig lävägg. Där, i skydd från vinden, blir mars nästan behaglig. En kopp kaffe i den ena handen, en glass i den andra – för även om det är kallt, är det något med solen som lockar fram sommarkänslorna. Muggen säger "It's coffee time" och det är precis vad det är. Varmt kaffe i kall luft, det smakar extra gott då.

Fåglarna är i full gång. Vi hör dem överallt – olika läten, olika arter. Enstaka kvitter, intensiva ramsor, rop och svar. Vi sitter där och kommenterar det vi hör, försöker gissa vem som sjunger vad. Det blir ett samtal i halvviskningar, som om vi inte vill störa. Jag nynnar på en egen melodi som växer fram av det vi hör och känner. En enkel ton, men den passar in just där och då.

Det är märkligt hur livet kan kännas så stilla och samtidigt så levande. Den där koppen kaffe. Den där första glassen utomhus för året. Solen mot huden. Ljudet av fåglar. En stund som aldrig kräver något, men ändå ger så mycket.

Och så tänker jag: det är precis så här våren kommer – inte med ett jubel, utan med en viskning.

Snart är det april.

---