Tacksamhetens stilla rum

I förmiddags satt jag hemma, insvept i en filt och fortfarande med den där märkliga, envisa sjukdomströttheten i kroppen. På skärmen framför mig gled Thanksgiving-paraden genom New Yorks gator. Ett hav av färger, ballonger och musik. Jag har sett den där paraden på plats några gånger genom åren, stått i kylan längs 6th Avenue med en pappmugg kaffe i handen, hört sorlet, skrattet, värmen från människorna som samlas för något så enkelt som att fira tacksamhet. Jag har till och med firat Thanksgiving hos amerikaner, runt bord där kalkondoften fyllt hela huset och där varje person fått säga något de är tacksamma för.

Idag var det annorlunda. Paraden på en skärm. Jag i soffan. En kropp som varit sjuk i en vecka. Sjuk igen. Det känns som att jag varit förkyld i evigheter, som att det bara går runt runt utan slut. Samma hosta, samma feber, samma känsla av att inget riktigt försvinner. En vecka till sängs, utan livets goda, utan ork att se på tv eller ens läsa. Bara en envis kamp om att försöka sova, och när det inte går: stirra i taket, följa sprickor och skuggor som om de vore kartor till någon annanstans.

Men även det där är övergående, oavsett vad jag än säger i de mest frustrerade stunderna. För det är inte jag som är sjuk på riktigt.

Under de här dagarna har två personer i min närhet fått besked som förändrar allt. Den sortens ord som skär rakt genom vardagen och lämnar en människa i en annan sorts stillhet. Och jag märker hur mina egna klagomål bleknar. Febern och hostan är en parentes. Deras verklighet är något helt annat.

Det är då tankarna dras mot tacksamheten. Inte den högljudda, påklistrade varianten man ibland känner att man ska uttrycka. Utan den stilla. Den som kommer när allt annat skalats bort. När man ligger där och lyssnar till sitt eget andetag och inser hur oändligt många dagar man fått leva utan oro, utan besked som skakar ens värld.

Jag tror att tacksamhet egentligen handlar om just det: att förstå värdet i det man inte alltid märker. Dagarna som kommer som de ska. Människorna som finns kvar. De små stegen, de enkla stunderna, de mjuka detaljerna som bär ett liv.

När jag såg paraden i morse tänkte jag på hur den där glädjen i New York alltid blandas med eftertanke. Att pausa en stund. Att se vad som fortfarande håller ihop en människa. För mig blev den pausen tydlig i sjukveckans tystnad.

Och trots att hostan sitter kvar, trots att kroppen är trött, känner jag något som liknar klarhet. En påminnelse om allt jag faktiskt har. En försiktig men stadig insikt: att även när livet gör sina rundor i mörkare cirklar, finns det skäl att hålla fast vid ljuset.

Det är det tacksamhet betyder för mig. Inte att allt är bra. Utan att något är viktigt. Och att det viktiga finns kvar.