The promise
- Kalle Levin
- 21 mars
- 2 min läsning
Det är en sån där marsdag när solen gör vad den kan men kylan ändå håller ett stadigt grepp om kinderna. Asfalten är torr, himlen klar, men det blåser genom jackan som om den inte ens fanns. Jag gick en runda tidigare idag. Inte för att komma nånstans, mer för att känna mark under fötterna, höra mina egna steg, se hur världen fortfarande rör på sig.
Och där, i lurarna, började den. Bruce. The Promise. Versionen från Madison Square Garden. Den som inte är putsad till perfektion. Den där varje rad känns mer som en bekännelse än en vers. Det är som om han sjunger med hela tyngden av det som aldrig blev, det som nästan hände, det som man fortfarande håller fast vid trots att man vet bättre.
Låten skrevs redan 1976, under de där tunga åren när han var fast i en rättslig konflikt med sin tidigare manager och inte kunde spela in ny musik. Han hade just släppt Born to Run, men i stället för att rida vidare på den framgången satt han fast i väntan och frustration. Det märks i The Promise. Den var tilltänkt för albumet Darkness on the Edge of Town, men kom aldrig med. För personlig, har han sagt. För nära.
Och det är kanske just därför den träffar där den ska. Den bär på något ofiltrerat. En känsla av svek, inte bara från andra – utan också från sig själv. Man hade drömmar. Man trodde på något. Och sen… sen blev det inte riktigt så.
Jag vet inte vad det är med den låten, men varje gång jag hör den så känns det som att han sjunger det vi inte alltid vågar erkänna. Att vi också lovade något – till oss själva, till någon annan – som vi inte kunde hålla. Och fast vi gått vidare, finns det där ändå kvar. Som en skugga man lever med.
Solen ligger lågt nu och det är något vackert med dagar som denna. Precis som med låten. De försöker inte vara något de inte är. De bara är. Och ibland är det precis vad man behöver.
