Tiden i våra händer

Vi satt där, jag och Anette, med kaffekoppar och gamla album utspridda över bordet. Doften av sommar fanns i rummet, men det var något annat som fyllde luften – minnen.

Vi letade efter något särskilt, men som det alltid blir med gamla foton så stannar man upp, dröjer sig kvar, låter sig fångas av ögonblick man nästan glömt.

Och så dök det här fotot upp.

En ung man med morgontrötta ögon, en kvinna som håller om honom bakifrån och ett litet knyte i famnen – ett alldeles nyfött liv. Vi vid köksbordet. Blå stolar, blå kaffekoppar, en burk med fikabröd och en kylskåpsdörr full av teckningar och magnetlappar. Så mycket vardag och så mycket kärlek i ett enda fotografi.

Jag minns inte exakt dagen. Men jag minns känslan. Den där nya, ömtåliga känslan av att världen just hade förändrats för alltid. Att vi plötsligt blivit en till. Att tiden fått ett nytt ansikte.

Och nu sitter vi här, decennier senare, och bläddrar igenom livet. Ser hur vi förändrats, hur tiden satt sina spår – men också hur något i blicken, något i sättet vi håller varandra på, fortfarande är kvar.

Det är både trösterikt och vemodigt. Att vi inte längre är de där två unga människorna på bilden – men att vi fortfarande är vi.

Albumen kommer få ligga kvar framme ett tag. För det finns något läkande i att se sitt eget liv i bilder. Se hur långt man kommit. Hur mycket man orkat. Och hur mycket man älskat.

Tack tiden. För allt du ger, även när du tar.