Tidens rörelser

Tiden är märklig.

Den rinner, flyter, stannar upp – ibland allt på en gång. Ibland känns det som att livet går fortare än jag hinner leva det. Andra gånger står det nästan still, som om världen håller andan och väntar på att jag ska hinna ifatt.

Jag har börjat förstå att tiden inte går, den växer.In i oss.Den sätter rötter i minnen, i människor, i platser som aldrig riktigt släpper taget. Det är därför vissa dagar stannar kvar medan andra bara försvinner.

Kanske är det så livet fungerar – som ett slags eko av allt vi varit. Varje ögonblick bär spår av ett annat, som ringar på vatten. Man tror att man går vidare, men egentligen cirklar man runt det som format en.

Jag försöker att inte jaga tiden längre. Bara låta den komma. Dricka kaffet långsamt. Stanna upp i musiken. Skriva något utan att tänka på när det ska bli färdigt.

För kanske handlar det inte om att fånga tiden –utan om att låta sig fångas av den.