Tillbaka till den förlorade dalen - Lamar valley

Det är svårt att sätta ord på det. Att stå här – mitt i Lamar Valley – och låta blicken svepa över landskapet som böljar mellan kullarna och öppnar sig i alla riktningar som ett hav av grönska och frihet. Här i den östra delen av Yellowstone finns något som är svårt att hitta någon annanstans: en känsla av stillhet mitt i vildhet, en närvaro av liv som pulserar långt bortom det vi kan se med blotta ögat.

Bakom oss betar en hjord bison, nästan som prickar i fjärran. Framför oss breder dalen ut sig, omgiven av böljande berg och silvergröna ängar. Allt är som det ska vara här. Men så har det inte alltid varit.

För tre år sedan, när vi sist var i Yellowstone, var just den här platsen – Lamar Valley – stängd. Ett kraftigt oväder under våren hade orsakat stora skador på vägarna och gjort området otillgängligt. Vi minns hur det kändes att stå vid en spärr, att vara så nära men ändå utestängda från det vi drömt om att få återse. Lamar Valley var för oss då en förlorad dal, en plats som fick fortsätta leva i minnet snarare än i verkligheten.

Därför är det extra starkt att få vara här nu. Att få uppleva detta igen – men kanske ännu starkare. Kanske för att vi vet vad det innebär att längta. Kanske för att man värdesätter det mer när man tvingats vänta.

Vi har kört långsamt genom dalen i gryningen, spanat efter varg, björn, örn och prärievarg. Vi har druckit vårt kaffe med rutten planerad – men hjärtat öppet för det oväntade. Det är precis så vi vill resa. Att få prata med andra djurspanare längs vägen, få tips, utbyta historier, känna gemenskap i det stilla sökandet.

Och så händer det som nästan alltid händer i Lamar Valley – något visar sig. En flock bison mitt på vägen. En örn svävande ovanför en kulle. En känsla av att man är med i något mycket större än sig själv.

Vi är tillbaka. På riktigt den här gången. Och det känns nästan som att Lamar Valley också har väntat på oss.