Tillbaka till El Arenal

Hit till El Arenal åkte jag själv för att skriva under ett par tillfällen under pandemin. Då var strandpromenaden tyst, och det enda som hördes var havet som liksom viskade mot stranden, och någon cyklist som swishade förbi med vinden som sällskap. Jag minns hur jag brukade slå mig ner på ett av de små kaféerna längs vattnet, med en kopp cortado, anteckningsboken öppen och hjärtat lika vidöppet som Medelhavet.

Mallorca har något jag inte riktigt kan sätta ord på – men det kommer nära när jag säger: härligt klimat, ljudet av klirrande glas, röster i kvällssolen, och doften av salt, grill och blommor. Det är något i kombinationen av palmer och palmernas skuggor som ger skrivandet en ny rytm. Här har idéer fötts mellan klunkar av kall öl och smulor från en tostada med tomat och olivolja.

Nu är vi här igen. Samma plats, men tiden har lagt sig som ett nytt lager på huden. Denna gång i gott sällskap – skratt runt bordet, små historier som snurrar likt måsarna över hamnen. Vi pratar om allt och inget medan solen silar ner mellan palmbladen och gör ölen kallare än vad som borde vara möjligt.

Och jag tänker: Mallorca är inte bara en plats – det är ett tillstånd. Ett andetag i rätt takt. En paus som doftar rosmarin och citron. Ett minne som känns redan när man är där, och som följer med hem som sand i skorna.

---