Tillbaka till rötterna – Haukipudas

Vi gör en resa som på många sätt går längre än några mil på landsväg. Den här resan tog oss norrut, till en plats där tiden en gång stod stilla för en liten flicka som varje sommar packade väskan tillsammans med sina föräldrar och sin bror. Målet: Haukipudas – ett litet samhälle utanför Uleåborg, där barndomens ljusa somrar låg i rad som pärlor på ett snöre.

Haukipudas har en själ som andas både historia och natur. Beläget längs Bottenvikens kust, där Kiiminkijoki slingrar sig mot havet, bär platsen på ett arv av fisketraditioner, hantverk och en stark lokal identitet. Namnet Haukipudas betyder ungefär "gäddstranden", vilket vittnar om det nära bandet till vattnet och fisket som länge varit en livsnerv i trakten.

I århundraden har människor bott här, livnärt sig på jordbruk och fiske, och byggt upp ett samhälle där kyrkan, skolan och byagemenskapen stått i centrum. Haukipudas kyrka, uppförd 1762, är en av Finlands mest älskade träkyrkor och ett stolt landmärke med sina vackra målningar och gamla traditioner.

Under 1900-talet växte Haukipudas fram som en plats där somrarna fortfarande tilläts vara långsamma. Där barn kunde springa barfota på grusvägar, där vedspisen värmde köket på morgonen, och där postlådan ute vid vägen bar löften om vykort och nyheter från världen bortom skogen.

Det var hit Anettes familj återvände på somrarna – till släkten, till rötterna, till livet före stress och teknik. Och det är hit vi nu kommit tillbaka. Mött moster Tuula, fått se bilder vi aldrig sett förut, hört berättelser som aldrig tidigare blivit berättade. Med kusin Risto som guide har vi gått i fotspår som ännu känns varma.

Vi har stått vid huset där hennes mormor och morfar levde. Vi fick till och med gå in. Besökt kyrkogården där de nu vilar. Sett skolan där Anettes mamma tog sina första steg ut i livet. 

Det här är inte bara en resa norrut. Det är en resa inåt, bakåt och framåt på samma gång. En påminnelse om vilka vi är, var vi kommer ifrån – och vad vi vill föra vidare.

---