Tisdag morgon

Det fortsätter.

Dropparna mot rutan har haft sitt eget språk denna morgon.

Inte det där tunga, trötta regnet som bara vill tynga ner. Nej, mer som ett stilla samtal. Ett långsamt tickande som inte stör – snarare påminner.

Det är tisdag. Och det skall fortsätta regna.

Men istället för att längta bort från det, försöker jag landa i det. Det borde finnas något fint i dagar som dessa.

De kräver inte så mycket. De rusar inte. De ropar inte efter uppmärksamhet.

De bara är.

Just nu spelas Ulf Lundells Tisdag morgon ut från ljudsystemet.

Den sätter tonen perfekt. Den där lågmälda, lite vemodiga stämningen. Något mellan natt och dag, mellan dröm och verklighet. Som om den säger: du behöver inte prestera nu, bara vara.

Jag sitter i fåtöljen med kaffekoppen framför mig. Den där första koppen som alltid är bäst. Ute är världen insvept i dimma och regn. Träden står stilla, som om de lyssnar. Och jag tänker att det är något vilsamt med att ha en dag som inte kräver solglasögon och planer.

Det här är en sån dag man kanske glömmer bort sedan – men som ändå gör sitt jobb. Fyller på inifrån. Låter tankarna flyta lite friare.

Kanske skriver jag något idag. Kanske bara går en promenad i regnet senare. För ibland är det just sådana här dagar som stannar kvar längre än man tror. De stilla. De lågmälda. De där livet viskar istället för att skrika.