top of page

Toalettdörren som inte går ända ner och varför det berör mig

  • Skribentens bild: Tommy Widekärr
    Tommy Widekärr
  • för 4 dagar sedan
  • 2 min läsning

Jag såg det där Seinfeld-avsnittet igen i dag. The Postponement. Kanske för hundrade gången. Kanske mer. Jag vet exakt vad som ska sägas. Jag vet exakt när George ska börja prata om toalettbås. Ändå sitter jag där, som om det vore första gången.

Han kommer ut från toaletten, lite uppjagad som bara George Costanza kan vara. Han berättar för Susan om hur konstigt det är att dörrarna i offentliga toaletter inte går ända ner till golvet. "Vad är poängen med en dörr som inte ger ett helt rum?" frågar han – uppriktigt störd över att man ser fötterna.

Och Susan? Hon fattar ingenting

Hon skrattar inte. Hon ställer inte motfrågor. Hon är redan någon annanstans.

Och George... han känner det. Den där tysta, skavande insikten. De har ingenting gemensamt. Inte ens ett ögonblick av delad irritation över något så basalt som badrumsdörrars utformning. Och det är just det som gör den scenen så stark. Det är inte dramatik. Det är inte bråk. Det är bara... tyst frånvaro av gemenskap.

Han går till Jerry, förstås. Och där finns det. Direkt. Förståelsen. Känslan av att någon annan tycker exakt som du. Som också stört sig på toalettdörrar i hela sitt vuxna liv utan att riktigt kunna släppa det.

Det är där det sitter – i de små detaljerna. I vardagens absurditeter. Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket av våra relationer som vilar just där. Inte i de stora frågorna. Inte i om man vill ha barn eller bo i stad eller land. Utan i om man kan skratta åt samma sak. Haka upp sig på samma sak. Dela samma mikrobesattheter.

Och det är väl därför jag ser det här avsnittet om och om igen. Inte bara för att det är roligt. Utan för att det påminner mig om något. Att vi människor letar efter någon som förstår oss – inte trots våra märkliga funderingar, utan just på grund av dem.

Så ja. Det handlar om en dörr som inte går ända ner. Men det handlar också om att inte känna sig ensam i sina tankar. Att ha någon som säger: "Ja! Jag har också tänkt på det!"

Och det är banne mig inte lite.


HÖR AV DIG

“Berättelser som fastnar. Ord som lever vidare.”

0705 526 126

  • White Facebook Icon

Hitta mig på Facebook

bottom of page