Tre generationer och en kung
- för 1 dag sedan
- 2 min läsning
I kväll satt jag i en biosalong och såg en film om Elvis Presley.
Men egentligen handlade kvällen om något annat.
Den handlade om tre generationer musik.
Till vänster om mig satt min pappa och mamma. Till höger satt min son Eric.
Och någonstans däremellan satt jag.
Jag växte upp i ett hem där musiken alltid fanns där. Där radion stod på, där gitarren stod lutad mot väggen och där Elvis inte bara var en artist – han var The King.
Den första låten jag lärde mig på gitarr var Baby Let’s Play House. Inte långt därefter kom That’s All Right Mama, Lawdy Miss Clawdy och Teddy Bear.
Pappa kunde spela och sjunga dem alla.
På kvällarna satt han och spelade och sjöng tills vi somnade. Jag minns fortfarande ljudet av gitarren i rummet. Den där känslan av att världen var trygg så länge musiken fortsatte.
Så när vi satt där i biosalongen i kväll hände något märkligt.
Jag tittade nästan lika mycket på filmen som jag tittade på honom.
På min pappa.
Jag såg hur han log lite för sig själv när Elvis började prata i de där gamla intervjuerna. Hur han lutade sig fram lite när bandet drog igång.Hur han kände igen varje ton.
Och på min andra sida satt Eric.
Min son.
Tre generationer i samma rad.
Filmen är egentligen mer än en konsertfilm. Den är nästan som ett collage av Elvis liv – arkivbilder, repliker från intervjuer, repetitioner och framför allt de där konserterna där han står mitt i ljuset och äger scenen.
Det finns många starka stunder.
När han sjunger Bridge Over Troubled Water med en intensitet som nästan känns fysisk.
När han skojar med publiken mellan låtarna och man ser hur mycket han älskar själva ögonblicket – mötet med människorna framför scenen.
Men det är i slutet som allt landar.
Suspicious Minds.
Bandet går upp i tempo. Publiken skriker. Elvis pressar rösten till bristningsgränsen.
Och så kommer det där ögonblicket.
När allt stannar.
Och sedan exploderar igen.
Och Ronnie Tutt slår in den där sista trumattacken som om han försöker spränga hela rummet.
Där sitter jag.
Med min pappa och mamma på ena sidan.
Min son på den andra.
Och tänker att musik ibland är mer än bara musik.
Den är ett arv.
Den går från en gitarr i ett vardagsrumtill en biosalong många år senare.
Från en far till en son, till en son igen.
Och någonstans där i mörkret tänker jag:
Kanske är det så här musik egentligen lever vidare.
Inte genom skivor.
Inte genom filmer.
Utan genom kvällar som den här.
Tre generationer.
Och The King.