Tre veckor som gifta

Idag är det tre veckor sedan vi gifte oss.

Det känns både som alldeles nyss – och som om det alltid varit så.

För väldigt, väldigt länge sedan pratade vi faktiskt om att gifta oss. Det var inte bara ett löst snack heller. Vi hade till och med valt datum och plats. Men så kom livet emellan. Barn, vardag, jobb, årstider som växlade förbi. Den officiella förklaringen var kanske att vi fick barn – men ärligt talat vet jag inte riktigt om det var hela sanningen. Kanske tappade vi bara bort det i allt det där andra.

Och sen blev det tyst om det. Åren gick. Rusade förbi, är väl mer rätt sagt.

Men så, för några månader sedan, väckte Anette liv i tanken igen. Hon frågade, lite sådär i förbifarten, om vi inte skulle passa på att gifta oss när vi ändå skulle till Las Vegas. Och det var då det började. Planen. Planeringen. Och så allt det där som hör till – det som gör en enkel idé till ett riktigt ögonblick.

Nu har vi varit gifta i tre veckor. Tre veckor av bubblande glädje, lyckönskningar och gratulationer. Men också tre veckor av nyfikna frågor.

"Vänta lite, hur gick det egentligen till?""Är det giltigt?""Är ni gifta i Sverige också, eller måste ni göra om det här hemma?"

Så jag tänkte ta och reda ut allt det där i två inlägg.

Imorgon kommer del 1. Häng med då – så berättar jag hur det faktiskt gick till. Från första idén till "I do" under Elvis blick.

Och ja, vi är verkligen gifta. På riktigt.