Trots allt
- Kalle Levin
- 4 mars
- 1 min läsning
Ljuset har kommit tillbaka, men färgerna har inte hunnit ikapp. En sådan där dag när himlen mest känns som en sliten filt, grå och tung, och vinden blåser precis tillräckligt för att göra det obekvämt att vara ute för länge. Den fjärde mars. En dag mitt i ingenting, fast ändå någonstans på väg.
Världen ser ut ungefär som den gjort ett tag nu – konflikter, oro, den ena krisen avlöser den andra, och nyhetsflödet är en enda lång rad av rubriker som får en att undra hur mycket mer som ska gå sönder innan något kan lagas. Det är lätt att fastna där, i det mörka, i det hopplösa.
Men så händer något.
I eftermiddags hade jag ett möte som blev mycket mer än bara en punkt i kalendern. Ett samtal som öppnade upp nya möjligheter, väckte tankar, satte något i rörelse. Det var ett sånt där möte där man känner, nästan fysiskt, att det kommer ha betydelse. Inte bara nu, utan framåt. För mig personligen, men kanske också i ett större perspektiv.
Och det gör att den här dagen ändå slutar i en annan ton. För trots att världen är som den är, och mars fortfarande är en grå mellanakt innan våren riktigt vågar ta plats, finns det stunder som bryter igenom. Små tecken på att allt inte är förlorat.
Kanske är det så hopp ser ut, trots allt.
