Två dagar innan fyrtio

Året är 2008. Det är två dagar kvar tills jag ska fylla fyrtio.

Det låter vuxet när jag skriver det nu. Fyrtio. Som om man borde ha förstått allt då. Som om livet redan borde vara sorterat i högar: arbete, ansvar, framtid.

Men där och då sitter jag på ett runt plastbord i hjärtat av Orlando, mitt i värmen, mitt i sorlet, mitt i livet – och håller en enorm kalkonklubba i handen som om det vore det mest självklara i världen.

Vi har just klivit av ännu en attraktion på Disney World. Benen är lite trötta, Eric är rosig om kinderna och Marie ler på det där sättet som bara hon kan. Det är något med hennes blick på bilden – ljus, närvarande, nästan förväntansfull – som fångar hela veckan i ett enda uttryck.

Eric ska fylla sex om någon månad.På resorten där vi bor finns en stor, blå pool som blivit vår samlingspunkt varje eftermiddag. Där, bland palmer och klorvatten och solsken, händer något.

Han övar. Släpper taget. Tar några armtag. Svalpar till. Skrattar. Försöker igen.

Och just på den där resan – just i den poolen – lär han sig simma.

Inte perfekt. Inte med teknik som en simlärare skulle applådera. Men tillräckligt för att ta sig fram själv. Tillräckligt för att känna friheten. Jag minns ögonblicket när han simmar några meter utan att titta på mig. När han inte längre söker min hand, utan vattnet bär honom.

Det är större än Disney.Större än alla attraktioner.

På bilden sitter han och äter banan, koncentrerad, nästan lite högtidlig. Som om även pausen är ett uppdrag. Som om kroppen vet att den gjort något viktigt.

Jag är två dagar från fyrtio och tänker inte på att tiden är skör. Jag tänker inte på att de där armtagen i poolen också är armtag bort från barndomen.

Vi är mitt i en familjevecka bland många.Sådana där veckor som man tror ska fortsätta för alltid.

Och Anette – hon står bakom kameran. Som så ofta. Den som fångar ögonblicken vi andra är upptagna med att leva i. Vi är fyra. Ett litet lag i världen.

Åren går så fort. Plötsligt är barnen vuxna och det är bara jag och Anette som åker iväg.

Det finns en frihet i det. En ny sorts lugn. Vi kan resa med en annan rytm nu. Sitta kvar längre. Vara mer spontana.

Det är fint. Det är verkligen fint.

Men ibland, när jag ser den här bilden, känner jag saknaden. Inte efter att vara yngre. Inte efter att vara trettionio och två dagar från fyrtio.

Utan efter att vara fyra.

Efter poolkanter och bananer i handen. Efter att ett barns första simtag är dagens största händelse. Efter den där känslan av att hela världen ryms runt ett vitt plastbord i Orlando.