Att läsa sina gamla dagböcker och möta någon man nästan glömt

Jag har alla mina dagböcker samlade.

Snyggt i ordning.

De står där i en dold bokhylla som nästan ingen vet om.

Tysta rader av år.

Ord från en som varit jag, i olika versioner.

Jag började 1983.

Och sen dess har jag fortsatt.

Inte varje dag, inte alltid med samma intensitet –men alltid med samma driv: att fånga något. Att förstå. Att minnas, kanske innan man hunnit glömma.

Och ibland öppnar jag en av dem.

Slår upp en sida på måfå.

Läser ett stycke skrivet med sned handstil och översvallande känslor.

Och där möter jag honom. Den jag var då.

En pojke som trodde mycket, tvivlade mer.

Som skrev om kärlek som kändes som evighet,och om vänskaper som inte skulle ta slut – men som gjorde det ändå.

Som kämpade med vem han var.

Och som försökte sätta ord på allt det där som vuxna inte pratade om.

Det märkliga är: jag känner igen honom.

Men jag är inte han längre.

Och ändå – något i rösten är fortfarande min.

En rytm. En längtan.

Ett sätt att se världen på, även när den förändrats.

Det är en speciell känsla.

Att läsa sina egna ord, skrivna för flera decennier sen.

Inte för någon annan, bara för sig själv.

Och ändå bär de något universellt.

Ett bevis på att vi formas – men också bär med oss allt vi varit.

Jag tror att det är därför jag fortsätter att skriva.

Att samla. Att inte sluta.

För det finns något vackert i att kunna möta sig själv,år för år, blad för blad.

Och kanske, mitt i all förändring,ligger det ett slags trygghet där.

Att veta att oavsett hur livet skiftar,så har jag alltid mina ord.

I den där hyllan som nästan ingen ser.