Att välja en annan riktning

Årets första dag. Det är tyst i huset.

En sådan där förmiddag som inte kräver något av mig. Kaffet ångar långsamt, som om även det har bestämt sig för att ta det lugnt.

Utanför ligger dagen stilla. Himlen är låg, men inte tung. Samtidigt vet jag att ovädret är på väg. Ovädret Anna. Som om det gör det mer personligt när vinden snart tar i och snö och regnet bestämmer sig för att falla på snedden.

Men jag är redan på väg härifrån. Väskan står packad vid dörren. Inte överfull. Bara det nödvändiga. En bok jag kanske inte hinner läsa.

En tröja för svala kvällar.

Och förväntan – den tar alltid mest plats, trots att den väger ingenting.

Det finns något fint i kontrasten. Att landet laddar för oväder medan jag rör mig mot ljus och sol.

Som om året själv viskar att allt inte behöver börja samtidigt.

Att man får välja riktning.

Jag lämnar Anna bakom mig. Inte i trots. Bara i stillsam överenskommelse. Hon får ta hand om sitt. Jag tar hand om mitt.

Årets första dag behöver inte vara stor. Den får gärna vara mjuk. En lugn dag. En stängd dörr. En öppning någon annanstans och någonstans där framme väntar ljuset.