Hänryckning

Det är Pingstdagen och jag har precis lagt ifrån mig Nattvardsbarnen igen. Kanske för sista gången denna pingst.

Den där lilla boken som fortfarande bär med sig något från ett annat Sverige. Ett land av vita kyrkor, grusvägar, försommarljus och högtider som människor faktiskt visste varför de firade.

Vem läser den idag egentligen?

Vem öppnar Esaias Tegnér en söndag i maj år 2026?

Och ändå återkommer jag till den.

Inte av plikt. Inte av nostalgi. Utan därför att vissa ord fortfarande har förmågan att stanna tiden en stund.

”Pingst, hänryckningens dag, var inne.”

Det är en av de mest välkända öppningsraderna vi har i svensk litteratur. Och kanske också en av de vackraste. För Tegnér lyckas fånga precis det som pingsten fortfarande kan vara — trots att mycket av dess betydelse har bleknat i vår tid.

Något stilla.

Något ljust.

Något som nästan inte går att förklara längre.

När jag var barn fick man fortfarande lära sig i skolan vad pingsten handlade om. Vad andedräkt och andetag hade med anden att göra. Att något osynligt kunde bära människor. Att tro inte bara handlade om kyrkor och psalmer, utan också om närvaro. Om liv. Om vind genom öppna fönster i slutet av maj.

Kanske är det därför jag alltid tycker om den här dagen.

Inte för högtiden i sig kanske.

Utan för känslan.

Majljuset.

Lugnet.

Att världen för en gångs skull inte verkar ha lika bråttom.

Om en stund skall jag sätta mig och signera några exemplar av Sista vykortet från Manhattan som människor beställt. Skriva några personliga hälsningar innan böckerna skickas vidare till nya händer och nya bokhyllor.

Det är också fint.

Att ord fortfarande färdas mellan människor.

Att berättelser fortfarande betyder något.

Även i en tid då nästan allt annat skall gå fortare.

Men först skall jag bara sitta kvar här en stund till.

Njuta av maj.

Njuta av pingsten.

Och låta Tegnérs gamla ord få vila kvar lite till.