Reflektioner I sommarmorgonen - dag 43

När vi landade i Dublin möttes vi av en levande huvudstad. Gator fyllda av människor, historiska byggnader, pubar där musiken sipprade ut genom de öppna dörrarna och en stad som bär sin historia med självklarhet. Vi promenerade längs Liffey, korsade Ha'penny Bridge och avslutade kvällen på en pub där sorlet nästan blev en del av musiken.

Dublin gjorde precis det en huvudstad ska göra.

Den välkomnade oss.

Men det var när vi lämnade den som resan började förändras.

Galway blev nästa stopp.

Jag förstår varför så många talar varmt om den staden. Den är mindre, lugnare och samtidigt full av liv. Vi gick genom Latin Quarter där gatumusiker fyllde de smala gränderna med irländska toner. Vi promenerade längs floden Corrib, passerade The Spanish Arch och blickade ut mot Atlanten.

Det var där jag började känna något annat än bara glädjen över att vara på resa.

Jag började försiktigt känna Irland.

Sedan fortsatte vi ännu längre västerut.

Till Connemara.

Det är svårt att beskriva landskapet här utan att använda ord som storslaget och vackert, men det är ändå inte det som fastnar mest hos mig.

Det är lugnet.

De slingrande vägarna mellan stenmurar och fårhagar.

Sjöarna som ligger spegelblanka mellan bergen.

Ljuset som förändrar landskapet från minut till minut.

Här bor vi på det mysiga Connemara Lake Hotel, och det känns nästan som om tiden går lite långsammare här än hemma.

En av höjdpunkterna har varit besöket på Kylemore Abbey.

Visst är byggnaden fantastisk där den speglar sig i sjön, men det som stannar kvar är berättelsen bakom den. Kärleken mellan Mitchell och Margaret Henry. Sorgen när hon dog alldeles för ung. Hur ett hem blev ett kloster och hur historien fortfarande lever kvar i varje rum och varje stig genom den muromgärdade trädgården.

Det slår mig att det är just berättelserna som gör Irland så speciellt.

Här är historien aldrig långt borta.

Den finns i städerna.

I landskapet.

I musiken.

Och i människorna.

Jag tror att det är därför jag trivs så bra här.

Jag reser gärna för att se nya platser.

Men jag återvänder alltid hem med något helt annat.

Berättelser.

Och det är kanske därför Irland redan känns som ett land jag kommer att längta tillbaka till.

För det är inte bara vackert.

Det känns äkta.