Reflektioner I sommarmorgonen - dag 44

I går kväll stod jag och såg solen gå ner över Atlanten.

Havet låg nästan stilla. Himlen skiftade från blått till guld och längst ute vid horisonten försvann solen långsamt bakom havet. Det var en sådan där stund då man inte känner något behov av att prata. Man bara står kvar och låter platsen göra sitt.

Det var då jag kom att tänka på hur viktigt det har blivit för mig att vara på väg.

Inte bara på en resa.

Utan i livet.

De senaste dagarna har vi tagit oss genom ett Irland som hela tiden förändrat sig. Från Dublins livliga gator till Galways färgglada kvarter och vidare genom Connemaras storslagna landskap. I går fortsatte vi söderut mot Kerry, och i dag följer vi den berömda Ring of Kerry – en väg som slingrar sig mellan berg, havsvikar, små byar och vidsträckta vyer.

Det är en av Europas vackraste vägsträckor.

Men medan bilen rullar fram slår det mig att det inte bara är landskapet jag tycker om.

Det är själva rörelsen.

Känslan av att nästa krök kan öppna ett helt nytt landskap.

Att nästa stopp kan bli dagens starkaste minne.

Jag tror att det är därför jag alltid dragits till resor.

Man lämnar något bakom sig, men man gör det inte för att fly. Man gör det för att upptäcka.

Och så är det med livet också.

Vi talar ofta om att komma fram.

Som om det finns en plats där allting faller på plats och där resan är över.

Jag är inte säker på att jag längre tror på det.

Det är på vägen jag känner mig som mest levande.

När jag lär mig något nytt.

När jag möter människor jag aldrig tidigare träffat.

När historien plötsligt får ett ansikte.

När ett landskap får mig att stanna bilen bara för att titta en stund.

Jag tror att vi människor behöver något att vara på väg mot.

Inte för att vi aldrig ska vara nöjda.

Utan för att nyfikenheten är en av livets starkaste drivkrafter.

Den får oss att öppna en bok.

Att skriva en berättelse.

Att ställa en fråga.

Att ta en annan väg än den vi alltid tagit.

I går kväll, när jag stod där och såg solen försvinna över Atlanten, insåg jag att det inte är målet som gjort de här dagarna så speciella.

Det är vägen dit.

Och just nu känns det ganska fint.

För om en stund väntar ännu en kurva på Ring of Kerry och jag har ingen aning om vad som finns bakom den.

Det är nog precis så jag vill att livet ska få fortsätta vara.