Där är du ju. Till slut

Det finns ögonblick i ett bokprojekt som betyder mer än andra.

Den första meningen. Det sista kapitlet. Punkten som faktiskt får stå kvar. Stunden när man skickar iväg manuset och inser att man inte längre kan ändra någonting.

Och så finns den där stunden när boken plötsligt ligger i ens hand. Igår kom den.

Det första exemplaret av Berättelser från Hotel San Micheli.

Jag har sett omslaget hundratals gånger på en skärm. Jag har läst texten fram och tillbaka, flyttat ord, strukit meningar, lagt tillbaka dem igen och funderat över sådant som sannolikt ingen annan människa någonsin kommer att tänka på.

Men att hålla boken i handen är något helt annat och plötsligt är den inte längre ett dokument i en dator. Inte ett projekt. Inte en idé jag försöker förklara för någon.

Den finns.

Och den 28 augusti släpps den.

Det känns nästan märkligt att skriva de orden, eftersom den här berättelsen har funnits med mig så länge. Delar av den skrevs redan 2023, och flera av kapitlen kom till i Verona – på plats i den stad som på många sätt gav berättelsen både sitt ljus och sitt vemod.

Sedan dess har den väntat.

Och jag har väntat med den.

Berättelser från Hotel San Micheli är en bok om människor som kommer till samma plats men bär på helt olika liv. Om möten som verkar tillfälliga men som förändrar någonting. Om kärlek som inte alltid kommer vid rätt tidpunkt. Om de val vi gör och de liv vi kanske kunde ha levt.

Det finns värme där. Humor. Verona. Ett hotell som nästan själv blev en av berättelsens huvudpersoner.

Men där finns också längtan.

Farväl.

Och den där obekväma insikten om att livet inte alltid frågar oss vad vi hade tänkt oss.

Det är därför den här boken har varit så svår för mig att placera i ett enkelt fack. Visst finns där mycket av det som förknippas med feelgood, men jag tror att jag vill att den ska stanna kvar lite längre än så. Att läsaren ibland ska le, ibland känna igen sig och ibland lägga ifrån sig boken några sekunder och tänka på sitt eget liv.

Igår stod jag alltså där med det första exemplaret i handen.

Det väger förstås inte särskilt mycket.

Ändå känns det som om jag håller flera års tankar, resor, människor, minnen, fantasi och arbete mellan händerna.

Det är en speciell känsla.

Och kanske också en av anledningarna till att man fortsätter skriva.

För länge innan en bok blir en bok är den bara en envis liten tanke som inte vill lämna en ifred.

Sedan växer den.

Blir människor.

Rum.

Samtal.

Gator.

Doften av en stad.

Ett hotell.

Ett avsked.

Och en dag ligger alltihop på bordet framför dig, med ditt namn på omslaget.

Den 28 augusti lämnar Berättelser från Hotel San Micheli mig på riktigt.

Då blir den läsarnas.

Det är både lite sorgligt och alldeles fantastiskt.

Men just nu tänker jag stanna kvar en stund i känslan från igår.

Titta på boken.

Bläddra lite försiktigt.

Och tänka:

Där är du ju. Till slut.