Love has no pride

Jag sitter och skriver. Tangenterna ger ifrån sig ett smattrande ljud.

Men så händer det där som bara musik kan åstadkomma – Love Has No Pride med Bonnie Raitt börjar spelas i bakgrunden, och allt stannar upp.

Plötsligt skriver jag inte längre. Jag lyssnar. Känner. Minns.

Den där rösten – så skör, så kraftfull. Den bär en sorg som känns som min. Och gitarren, som alltid hos Bonnie, är precis där den ska vara: lågmäld, självklar, närvarande. Hon är enligt mig en av de allra bästa – inte bara som gitarrist utan som känslomässig röstbärare. Hon får det att låta enkelt, men det är det aldrig.

Låten skrevs av Eric Kaz och Libby Titus, två låtskrivare man sällan ser på affischer, men som ändå burit fram några av de största känslorna i amerikansk musik. Bonnie spelade in Love Has No Pride redan 1972 på sitt album Give It Up, och även om både Linda Ronstadt och Rita Coolidge senare gjorde versioner – så är det Bonnie som äger den. Det är som att hon sjunger rakt ur ett öppet sår.

Texten..."Love has no pride when I call out your name

Love has no pride when there's no one left to blame

I'd give anything to see you again..."

Den gör ont. På ett sätt som känns nytt varje gång. Det är inte en kärlekssång i vanlig mening – det är en sång om att tappa all värdighet för någon man fortfarande älskar. Om att falla på knä. Om att ha varit ensam så länge att stoltheten inte längre har något värde.

Och mitt i allt det där – mitt i hennes röst, gitarrens darrningar, textens blottade nerver – slutar jag skriva. Jag bara sitter där. Med Bonnie. Och med en känsla som är större än jag.

Musik alltså. Den vet precis var man är svagast.