Även i mörkret

Fredag kväll.

Jag vaknade och trodde att det var morgon. Men det var inget ljus som letade sig in i rummet. Bara mörker.

Jag måste ha somnat hårt, för jag vaknade förvirrad, utan att förstå var jag var. Det tog några sekunder innan jag insåg – det är fortfarande fredag kväll.

Bilden jag tog i morse känns som från en annan värld. Den där vägen, den brinnande himlen över Dalsland. En tidig oktobermorgon som lovade något jag aldrig riktigt hann ta emot. Mina morgnar är ofta så – fyllda av tankar, av en sorts rastlös klarhet som följer mig hela dagen.

Den här veckan har varit tuff. Ännu en. Det verkar vara så nu – att varje vecka bär sin egen kamp. Jag känner hur jag har kommit ur spår, men försöker ändå hitta tillbaka.

Jag vilar när jag kan. Andas djupt. Letar efter de där små sakerna som bryter mönstret, som stillar bruset, om så bara för en stund.

Och kanske var det just därför jag vaknade. Inte för att dagen kallade, utan för att kroppen behövde påminna mig om något.

Att även i mörkret finns det rörelse.