Veckans sista andetag

Fredag kväll. Veckan sluter sig som en bok man läst färdigt för nu. Som om dagarna stannar till vid dörren, tar av sig skorna och säger: nu räcker det så här. Den här veckan har varit just sådan – inte dramatisk, inte särskilt högljudd, men ändå full av små saker som letat sig in under huden.

Det är den tiden på veckan då man för första gången vågar släppa taget lite. Man lämnar det som inte blev gjort, man slutar vrida och vända på det som borde varit bättre. Man bara landar. Tyst, stilla, som om själen äntligen hittat en plats att hänga av sig på.

Det slog mig i dag att mycket i livet handlar om att lära sig lyssna. Inte på allt som ropar – det är sällan de rösterna som betyder mest – utan på det som viskar. Det man nästan missar om man hela tiden skyndar vidare.

Vi pratar ofta om förändring som något stort, men de verkliga förändringarna är ofta små, nästan osynliga. De sker i sättet man svarar i telefon. I beslutet att inte ta den där diskussionen. I insikten att man inte behöver vinna alla strider. I viljan att vara mjuk där man förr var kantig.

Jag tänker på hur mycket lättare livet blivit när man slutar hålla så hårt i allt. När man släpper taget om människor som inte vill stanna. När man låter vissa drömmar vila och plockar upp andra. När man tillåter sig själv att vara både stark och trött samtidigt.

Fredag kväll är en bra tid för just det – att luta sig bakåt och se veckan för vad den var. Inte bättre, inte sämre. Bara sann.

Och mitt i denna stillhet känner jag en slags tacksamhet som inte ens behöver ord. Den är bara där. Som ett ljus som inte tar slut fast man låter det brinna.

Kanske är det så här livet blir när man kommit en bit:

Man jagar inte längre svaren.

Man väntar inte längre på stora insikter.

Man vilar i det man faktiskt vet.

Att dagarna går.

Att jag följer med.

Att det räcker.

Och i kväll, när veckan sakta knäpper ihop sig bakom mig, tänker jag:

Det finns en mjukhet i att inte förstå allt.

En frid i att vara där man är.

Och en sorts klarhet i att inse att livet fortsätter, oavsett hur mycket man försöker bromsa eller skynda på det.

Fredag kväll. En ny stillhet.

Och ännu en liten, tyst insikt att bära med sig vidare.