En kväll på Christmas Tree Lane

Det är lördagkväll och huset är tyst på ett sätt det bara blir när man är ensam hemma. Jag unnar mig det enkla: en julfilm. Det är nästan löjligt hur glad jag blir av det. Inte för att filmerna brukar vara särskilt bra – de följer samma mall, samma förutsägbara kurvor, samma möten vid någon gran eller gammal butik som hotas av stängning – men budskapet bär långt. Att det goda alltid vinner. Att kärleken alltid hittar sin väg tillbaka, även om den får ta en omväg genom överdrivna juliga vyer och klyschiga dialoger.

Och jag upphör aldrig att beröras.

Mitt mål är tydligt i år: att se så många julfilmer jag bara kan innan julafton. Det borde vara möjligt. Flera av kanalerna jag har började visa julfilmer redan i början av oktober. Det låter tidigt – och det är tidigt – men jag har inget emot det. Tvärtom. Det ger mig ett försprång in i den där världen där snön alltid faller lagom långsamt, där ingen fryser, där hembakade kakor doftar genom rutan och där alla konflikter går att lösa på nittio minuter.

Ikväll blev det Christmas Tree Lane. En av de där filmerna som man tror ska passera obemärkt men som plötsligt får hjärtat att hoppa till. Jag sitter här med fuktiga ögon, inte för att filmen är ett mästerverk, utan för att den påminner om något jag ibland glömmer bort i novembermörkret: att världen, mitt i allt det komplicerade, ändå rymmer enkla berättelser om hopp.

Och det är därför jag återvänder till julfilmer år efter år. De gör mig kortvarigt och innerligt snällare. Lite mer mjuk i kanterna. Lite mer mottaglig för tanken att det faktiskt kan ordna sig.

Så jag fortsätter mitt lilla projekt. En film i taget, så långt det räcker. Och om jag har tur, hittar jag någon mer Christmas Tree Lane – en berättelse som inte är fantastisk, men som ändå får något att skimra till.