Vacker svensk sommar – och jag mitt i den

Det är en sån där sommar man drömmer om när november regnar bort och vinden ylar runt husknuten. En sommar med solsken, ljumma kvällar och doft av gräs som nyss klippts. En sommar där varje dag är som ett vykort och varje natt en varm filt av stillhet.

Sedan jag kom hem från USA har det verkligen varit sommar på riktigt. Inte bara enligt kalendern, utan i varje por av tillvaron. Och även om det var solsken där borta också, så har jag nog aldrig känt att sommaren varit så påtaglig – och samtidigt så utmanande – som nu. De där "ljumma kvällarna"

För jag påverkas av värmen. På ett annat sätt än förr. Jag minns inte att det brukade vara så här. Att det kunde kännas... tungt. Inte fysiskt outhärdligt, men som om kroppen och huvudet jobbar i motvind. Jag solar inte längre. Drar mig undan. Letar skugga. Öppnar fönster och hoppas på korsdrag.

Och mitt i allt det där sommarvackra försöker jag ändå få gjort sånt som jag hade tänkt hinna med under ledigheten. Jag har haft ambitioner. Läst skulle jag. Skrivit. Fixat. Men det har blivit... sporadiskt. Värmen lägger sig som ett filter mellan mig och mina planer.

Men jag försöker. För det är väl så livet är. Man får kämpa lite ibland. Och även om det känns segt att skriva vissa dagar, så skriver jag ändå. Även om jag inte läst så mycket som jag ville, så har jag läst något.

De senaste dagarna har jag varit hos mina föräldrar. Bara det – att få tid där – har varit värdefullt. Det är märkligt hur något så självklart kan kännas så sällsynt. Hur lätt det är att dagarna annars bara rinner iväg under arbetsveckor och åtaganden. Men nu har vi suttit ner, pratat, fikat, varit tillsammans. Och det är något jag bär med mig.

Så ja – det är vacker svensk sommar. Den där man längtar efter. Och även om jag famlar lite i värmen och orken tryter emellanåt, så är jag här. Mitt i det. Och jag försöker vara tacksam för varje stund.