Vad hände med att ändra sig

Det finns människor som gärna berättar att de har haft samma åsikt i trettio år. Som om det vore ett bevis på karaktär. Som om konsekvens alltid vore detsamma som klokskap.

Men är det verkligen så märkligt att ändra sig?

På trettio år hinner vi möta nya människor, få nya erfarenheter, läsa nya böcker och se konsekvenserna av sådant vi en gång trodde på. Vi får kunskaper vi inte hade tidigare. Ibland drabbas vi själva av det vi tidigare betraktade på avstånd.

Det märkliga vore kanske om allt detta passerade utan att förändra oss.

Ändå behandlas den som byter uppfattning ofta med misstänksamhet. Inom politiken plockas gamla uttalanden fram som bevis på opålitlighet. I sociala medier visas skärmdumpar från tio år gamla inlägg. Den som säger ”jag hade fel” riskerar att få höra att den vänder kappan efter vinden.

Visst finns det människor som ändrar åsikt för att det passar dem för stunden. Men det är något annat än att ärligt ompröva det man tidigare har trott på.

Att ändra sig kan faktiskt kräva mer mod än att stå fast.

Det är enkelt att försvara en ståndpunkt man redan gjort till sin. Betydligt svårare är det att erkänna att argumenten inte längre håller. Särskilt när man har sagt dem högt, byggt sin identitet kring dem och kanske till och med kritiserat andra för att de tyckt annorlunda.

Då kostar det något att säga:

Jag tänkte fel.

Jag visste inte tillräckligt.

Nu ser jag det på ett annat sätt.

jag tror att problemet är att vi har börjat blanda ihop våra åsikter med vilka vi är. Om någon ifrågasätter det vi tycker, upplever vi det lätt som ett angrepp på oss som människor. Och om vi själva ändrar uppfattning kan det kännas som om vi sviker den vi en gång var.

Men vi sviker inte vårt tidigare jag genom att tänka vidare. Vi använder det vi har lärt oss sedan dess.

Vi kräver ofta att människor ska utvecklas. Vi säger att de borde lyssna mer, läsa på och försöka förstå andra perspektiv. Men när någon faktiskt gör allt detta och kommer fram till en annan slutsats, då anklagar vi personen för att vara inkonsekvent.

Det är en märklig motsägelse.

Ett samhälle där ingen vågar ändra sig blir ett samhälle där alla tvingas försvara sina gamla misstag. Där prestigen blir viktigare än sanningen och där samtalet inte längre handlar om att förstå, utan om att aldrig ge motståndaren rätt.

Kanske behöver vi därför bli bättre på att skilja mellan att vara principlös och att vara omprövande. Mellan att följa vinden och att faktiskt ha tänkt igen.

Det borde inte vara skamligt att lämna en åsikt som inte längre håller. Det borde vara ett tecken på att något har hänt: att man har lyssnat, lärt sig eller fått syn på sådant man tidigare missade.

Jag hoppas att jag inte tycker exakt likadant om allting om tio år som jag gör i dag. Inte för att det jag tror på nu saknar betydelse, utan för att jag hoppas fortsätta vara nyfiken nog att upptäcka när jag har fel.

Det är inte den som aldrig ändrar sig som är mest pålitlig.

Det är den som vågar göra det – och som är ärlig med varför.