Vakar in min dag

Det är den där sortens kväll som känns som en övergång, som ett andetag mellan två rum. Ute är världen på väg att skifta färg. Det börjar i luften – små vita löften som ännu inte nått marken, men som redan förändrar ljuden, tankarna, stegen. Snö är alltid ett preludium. En paus. Något som drar handen över axlarna på oss och säger: sakta ner nu.

Jag sitter här med en mugg glögg som ångar i fönsterljuset. Det är tisdag, men det kunde lika gärna vara vilken dag som helst när mörkret faller tidigt och hemmet känns som den enda platsen som betyder något. Jag vakar in min dag, men det är inget som måste sägas högt. Det räcker att känna det. Att låta tiden rinna lite långsammare just i kväll.

Det är märkligt med tid. Den är både stenhård och mjuk på samma gång. Man tror att den går rakt fram, men när man tittar bakåt ser man hur den slingrat sig som en stig i skogen. Det finns år som var öppna fält, lättsprungna, och det finns år som var branta backar där man höll sig i grenarna för att inte tappa fotfästet. Och ändå sitter man här, med skorna av och glöggen varm, och tänker: jag kom hit. Oavsett allt så kom jag hit.

Det är något fint med att hålla en tisdagskväll så här varsamt i händerna. Inga stora planer, inga fyrverkerier, bara en enkel stund där man får syn på sig själv i spegelradion från köksfönstret. Jag tänker på människorna som följt mig, på samtalen jag burit med mig, på platserna som format mig. På allt som blev som det blev, och allt som aldrig blev – men som ändå lämnat spår.

Ute drar himlen in sina moln. Jag vet hur det brukar gå. Först faller ett enda strössel av vitt. Sedan fler. Och plötsligt är världen dämpad, som om den lagt filtar över allt brus. Såna kvällar kan man nästan höra sig själv bättre.

Det är kanske därför jag tycker om just den här stunden – för att den känns som ett bokmärke i min egen berättelse. Inte slutet på ett kapitel. Inte början på ett nytt. Bara en markering: här satt jag i tystnaden, och jag hörde mitt eget hjärta slå.

Jag fyller inte i några luckor i kväll. Jag försöker inte förstå allt. Jag låter bara saker vara så som de är: mjuka, spretiga, fina, svåra, levda.

Och när den första snön väl lägger sig över världen, som ett ljusare lager av allt det som redan finns, då tänker jag alltid samma sak:

Det fortsätter. Jag fortsätter.

Och det räcker.