Vardagar

Torsdag kväll. Dagen efter, men ändå mitt i allt. Den här dagen har burit på en slags efterklang, som om världen fortfarande vibrerar lite lätt av gårdagen. Inte högljutt, inte märkvärdig, bara stilla på ett sätt som nästan känns omtänksamt.

Torsdagar har alltid haft en egen rytm. De står där – lite undanskymda mellan veckans tyngd och helgens löften – och håller ihop det som varit och det som ska bli. I dag kändes det extra tydligt. Som om tiden drog ett djupt andetag tillsammans med mig.

Jag har tänkt mycket på det här med vardagar. Hur de bär nästan allt. Hur de är det som utgör själva grunden i livet, även om det är festdagar, högtider och firanden som fastnar på bilderna. Det är torsdagen, inte onsdagen, som visar vem man faktiskt är när allt det där lagt sig. När kaffekoppen är ljummen och telefonen tystnat. När man bara går genom sin dag och märker att man ler åt något helt utan anledning.

Det slog mig i morse hur ofta vi letar efter det stora, medan det stora ofta gömmer sig i det lilla. I att vakna i rätt tid utan stress. I en doft i hallen som man känner igen från förr. I någon som säger något litet men kärnfullt. I att komma hem och hänga jackan bredvid den man älskar. Ingen fanfar, ingen applåd. Bara livet, som det är.

Kanske är det därför jag tyckt så mycket om i dag. Den har varit vardag i sin renaste form. Inga krav. Inga jämförelser med vad som borde varit. Bara en dag som passerade och ändå lämnade spår. Som om den ville säga: även efter en stor dag får du landa. Du måste inte vara mer än så här.

Jag vet inte om det är åldern eller insikten eller bara tiden som arbetat klart med mig, men jag känner allt oftare att det enkla är det jag håller mest i. En lugn kväll. Ett samtal kring middagsbordet. Tystnaden när huset somnar in. Allt det där som man ibland rusar förbi men som egentligen är där livet trivs bäst.

Nu är det torsdag kväll och världen är precis så stilla som jag behöver den. Jag känner ingen brådska att ta mig vidare. Ingen längtan efter något nytt att fylla tomrummen med. Bara en slags varm, lågmäld tacksamhet över att få vara mitt i det här – i tiden som går, i dagarna som följer varandra, i det vardagliga som plötsligt känns lite större än vanligt.

Kanske är det just det som är livet efter en födelsedag:

inte att känna sig äldre,

utan att känna sig mer närvarande.

Och i kväll, när mörkret lagt sig runt huset och allt är lugnt igen, känns det som en alldeles lagom insikt att bära med sig vidare.