Varför blir det aldrig riktig fest av Sverige?

Det märkliga med Sveriges nationaldag är inte att vi firar den för lite.

Det märkliga är att vi verkar lite generade över att fira den alls.

Som om vi inte riktigt vet hur man gör.

Som om vi står där med flaggan i handen och undrar om vi får vifta med den utan att någon ska missförstå oss.

Det finns länder där nationaldagen är självklar. Där den bärs av en stark berättelse om frihet, kamp, revolution, självständighet eller överlevnad. Där man minns ett förtryck man kastade av sig, en ockupation man befriades från eller ett krig man tog sig igenom.

Där blir nationaldagen inte bara ett datum.

Den blir ett sår.

Eller ett ärr.

Eller en seger.

Sverige har inte riktigt den berättelsen.

Vi har våra historiska datum. Gustav Vasa. Regeringsformer. Svenska flaggans dag. Skansen. Högtidstal. Musik från en scen någonstans i en kommunpark.

Men det är ändå något annat än en folkfest som kommer inifrån.

Man kan förstås säga att det beror på att Sverige inte har varit i krig på länge. Att vi inte har behövt kämpa för vår självständighet på samma sätt som många andra länder. Att vår frihet blivit så självklar att vi nästan slutat känna den.

Det ligger något i det.

Det man inte riskerat att förlora firar man kanske inte med samma kraft.

Men jag tror inte att det är hela förklaringen.

Jag tror att det finns något annat också.

Sverige har inte saknat nationell identitet.

Vi har bara lagt den någon annanstans än i nationaldagen.

Vi har lagt den i midsommarstången.

I skolavslutningen.

I kaffet på farstubron.

I allemansrätten.

I idrottsföreningen.

I biblioteket.

I den röda stugan.

I kölappen.

I det där ganska märkliga, men ändå vackra, att vi fortfarande förväntar oss att saker ska fungera.

Att bussen ska komma.

Att barnen ska kunna gå i skolan.

Att sjukvården ska finnas där när livet brister.

Att man ska kunna lämna tillbaka en plånbok.

Att en förening kan drivas av människor som inte får betalt, men som ändå dyker upp en mörk tisdagskväll i november för att några barn ska få träna.

Kanske är det där Sverige har funnits hela tiden.

Inte i de stora orden.

Utan i det lilla samhällskontraktet.

Det vardagliga.

Det lågmälda.

Det som inte låter så mycket förrän det börjar försvinna.

Därför blir nationaldagen också lite svår för oss. Den kräver ett uttryck vi inte är särskilt vana vid. Den kräver att vi visar stolthet öppet. Att vi säger att något är vårt. Att vi vågar prata om ett gemensamt vi.

Och just det har blivit komplicerat.

För vi svenskar är ofta rädda för det stora tonläget.

Vi blir obekväma när någon talar för högt om nationen. Vi vet att nationalism kan bli farlig. Vi vet att flaggor kan användas både till att samla och till att stänga ute. Vi vet att ordet “vi” alltid riskerar att följas av frågan: vilka menar du egentligen?

Den försiktigheten är inte bara dålig.

Den säger något gott om oss.

Den säger att vi inte vill göra kärleken till landet hård, vass eller misstänksam.

Men kanske har vi blivit så rädda för fel sorts stolthet att vi också tappat bort den rätta.

För det finns en ödmjuk patriotism.

En som inte säger att Sverige är bäst.

En som inte behöver jämföra sig.

En som inte kräver att alla ska känna likadant.

En som bara säger:

Det finns saker här som är värda att vara rädd om.

Det finns något i detta land som människor före oss byggde upp.

Det finns en tillit, en folkbildning, en föreningskultur, en naturkänsla, en idé om jämlikhet och ett slags stillsam anständighet som vi inte borde ta för given.

Inte för att allt fungerar.

Det gör det inte.

Inte för att Sverige är utan sprickor.

Det är det inte.

Vi har ensamhet.

Vi har våld.

Vi har segregation.

Vi har byråkrati.

Vi har människor som inte känner sig hemma.

Vi har äldre som väntar, barn som far illa och unga som undrar om framtiden verkligen är till för dem.

Men kanske är det just därför nationaldagen borde få vara något mer än flaggor och kommunala ceremonier.

Den borde inte bara handla om att fira det Sverige är.

Den borde också handla om att fråga vad Sverige håller på att bli.

För ett land är inte bara sin historia.

Ett land är också sina vanor.

Sitt tonläge.

Sina prioriteringar.

Sitt sätt att behandla den som inte orkar.

Sitt sätt att tala om barn.

Sitt sätt att se på gamla.

Sitt sätt att ta emot den som kommer ny.

Sitt sätt att minnas dem som byggde upp allt det där vi ibland slarvigt kallar självklart.

Nationaldagens problem är inte att vi älskar Sverige för lite.

Problemet att vi inte riktigt vet hur vi ska säga det utan att det låter fel.

Så vi låter bli.

Vi väntar några veckor och firar midsommar istället.

Och kanske är det inte så konstigt.

För midsommar är på många sätt Sveriges verkliga nationaldag.

Där finns ljuset.

Där finns sångerna.

Där finns blommorna.

Där finns maten, vädret, myggen, vemodet och glädjen.

Där finns den där särskilda blandningen av natur och människor som kanske säger mer om Sverige än alla högtidstal tillsammans.

Nationaldagen ordnas ofta åt oss.

Midsommar tillhör vi.

Det är därför den ena dagen känns som en ceremoni och den andra som ett minne redan medan den pågår.

Men jag tänker att det ändå finns något vackert med den 6 juni.

Just för att den inte är självklar.

Just för att den skaver lite.

Just för att den tvingar oss att fundera.

Vad är det egentligen vi firar?

Är det flaggan?

Är det historien?

Är det naturen?

Är det friheten?

Är det demokratin?

Är det rätten att leva i ett land där man får säga vad man tycker, tro vad man vill, läsa vad man vill, älska vem man vill och gå en skogsväg utan att fråga någon om lov?

Kanske är det allt det där.

Och kanske är det mer än så.

Kanske firar vi inte bara ett land.

Kanske firar vi en överenskommelse.

En tyst överenskommelse mellan generationer.

Att vi ska lämna något vidare.

Inte perfekt.

Inte färdigt.

Men bättre än om vi inte hade brytt oss.

Det är lätt att vara cynisk på nationaldagen.

Lätt att säga att det ändå inte blir någon riktig fest.

Lätt att skratta åt flaggviftandet, de tunna talen, de tomma parkerna och den där lite försiktiga stämningen som ofta lägger sig över dagen.

Men kanske är det inte mer fest vi behöver.

Kanske behöver vi mer allvar.

Inte tungt allvar.

Inte dystert allvar.

Utan ett varmt allvar.

Ett som säger att det här landet faktiskt angår oss.

Att Sverige inte bara är något som finns.

Det är något som görs.

Varje dag.

I klassrum.

På äldreboenden.

I idrottshallar.

Vid köksbord.

I kommunhus.

I skogar.

På bibliotek.

I föreningar.

I samtal mellan människor som inte tycker likadant men ändå försöker hålla ihop.

Kanske skulle nationaldagen bli starkare om vi slutade försöka göra den till en kopia av andra länders firanden.

Vi behöver inte fler fanfarer.

Vi behöver inte nödvändigtvis större parader.

Vi behöver inte låtsas att vi har en dramatisk självständighetsberättelse som inte riktigt finns där på samma sätt.

Vi behöver hitta vårt eget sätt.

Ett svenskt sätt.

Lite lågmält, kanske.

Lite trevande.

Men ärligt.

Ett sätt att säga:

Här lever vi.

Här har människor före oss kämpat, arbetat, byggt, sjungit, gråtit, röstat, protesterat, försonats och börjat om.

Här finns mycket som måste bli bättre.

Men här finns också mycket som är värt att älska.

Och kanske är det där någonstans nationaldagen börjar på riktigt.

Inte i att vi blir högljudda.

Utan i att vi blir mer medvetna.

Om vad vi har fått.

Vad vi håller på att förlora.

Och vad vi fortfarande kan välja att ta hand om.

Problemet inte att vi firar Sverige för lite.

Problemet att vi så sällan berättar för varandra vad i Sverige som fortfarande är värt att älska.