Varför känner vi oss fattigare när vi aldrig haft mer?

Vi har fler val, fler skärmar, fler möjligheter och fler bekvämligheter än nästan alla generationer före oss. Ändå är det något som saknas.

Det är en märklig känsla.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har värme i husen, mat i butikerna, telefoner i fickan, bilar på uppfarten, streamingtjänster i soffan, resmöjligheter som tidigare generationer knappt kunde drömma om och tillgång till nästan all världens kunskap genom en liten skärm.

Ändå går många omkring med känslan av att livet blivit trängre.

Inte nödvändigtvis fattigare på det där gamla, tydliga sättet. Inte alltid i form av tomma skafferier eller trasiga skor som måste hålla ännu en vinter.

Men fattigare på något annat.

Fattigare på tid.

Fattigare på lugn.

Fattigare på tillit.

Fattigare på det där svårmätbara som gör att ett liv känns rikt.

Vi pratar ofta om välfärd som något som kan räknas. Antal kronor. Antal bostäder. Antal vårdplatser. Antal semesterdagar. Antal prylar. Antal möjligheter.

Och visst, det är viktigt.

Man ska inte romantisera gamla tider. Fattigdom var inte vackrare förr. Det var inte mer meningsfullt att frysa, slita ut kroppen eller sakna möjligheter att välja sitt eget liv. Den som påstår det har nog glömt ganska mycket.

Men kanske har vi samtidigt tappat bort något när vi bara började mäta det som går att räkna.

För ett samhälle kan bli rikare på ytan och ändå kännas fattigare att leva i.

Det märks i vardagen.

Människor arbetar, skjutsar, handlar, svarar på meddelanden, fyller i blanketter, loggar in med bank-id, jagar tider, byter lösenord, jämför elavtal, följer nyheter, läser rubriker om räntor, inflation, krig, klimat och framtida pensioner.

Sedan undrar vi varför vi är trötta.

Det är inte konstigt.

Vi bär mer än vi tror.

En gång i tiden var fattigdom ofta synlig. Den syntes i kläderna, i bostaden, i maten på bordet.

I dag är mycket av vår fattigdom osynlig.

Den sitter i kalendern.

I oron.

I jämförelsen.

I känslan av att man borde vara någon annanstans, göra något mer, hinna lite till, lyckas lite bättre.

Vi har fått fler val, men också fler saker att misslyckas med.

Vi har fått fler möjligheter, men också fler bilder av hur ett lyckat liv borde se ut.

Vi ser andras renoveringar, resor, middagar, barn, framgångar, kroppar, karriärer och leenden. Inte hela livet, förstås. Bara utsnittet. Bara den välbelysta delen.

Men hjärnan vet inte alltid skillnaden.

Den jämför ändå.

Och jämförelsen gör något med oss.

Den får ett fullt liv att kännas halvtomt.

Den får en vanlig tisdag att kännas misslyckad.

Den får ett hem att kännas för litet, en lön att kännas otillräcklig, en kropp att kännas fel och ett liv att kännas som om det hela tiden ligger lite efter.

Det är kanske därför så många känner sig fattigare trots att de aldrig haft mer.

För vi mäter oss inte längre bara mot grannen.

Vi mäter oss mot hela världen.

Och världen vinner alltid.

Samtidigt finns den ekonomiska oron där, på riktigt.

Det vore naivt att låtsas som något annat. För många människor har marginalerna blivit mindre. Matpriser, räntor, hyror, elräkningar och bensinpriser har gjort vardagen hårdare. Det är inte en känsla. Det är verklighet.

Men även hos dem som klarar sig finns en ny sorts osäkerhet.

En känsla av att allt kan förändras snabbt.

Att tryggheten inte längre är självklar.

Att samhället inte riktigt håller ihop på samma sätt som förr.

Det är som om själva golvet under oss blivit tunnare.

Förr fanns kanske inte mer pengar. Men det fanns ibland en annan sorts tro på morgondagen. En känsla av att det gick att bygga något steg för steg. Att arbetet bar. Att barnen skulle få det bättre. Att samhället, trots alla brister, rörde sig åt rätt håll.

I dag är den känslan inte lika självklar.

Många unga undrar om de någonsin ska kunna köpa en bostad.

Många vuxna undrar hur de ska orka hela vägen.

Många äldre undrar om välfärden kommer finnas där när de behöver den.

Och mitt i allt detta ska vi vara lyckliga, effektiva, nåbara, uppdaterade och tacksamma.

Det är inte konstigt att något skaver.

Kanske är det här vi måste börja tala om det tysta kapitalet.

Det som inte syns i börskurser, budgetar eller årsredovisningar.

Tillit.

Tid.

Vänlighet.

Det låter nästan för enkelt. Nästan mjukt på ett sätt som inte passar i en hård tid.

Men kanske är det just därför det är så viktigt.

För vad är ett rikt samhälle om människor inte litar på varandra?

Vad är ett rikt liv om man aldrig hinner leva det?

Vad är en välfärd värd om människor känner sig ensamma, misstänksamma och utbytbara?

Tillit är ett kapital.

När vi litar på varandra blir livet lättare. Vi behöver inte gardera oss hela tiden. Vi behöver inte misstänka varje människa, varje myndighet, varje beslut, varje blick.

Tid är ett kapital.

Inte bara som ledighet, utan som möjlighet att tänka färdigt. Att sitta kvar. Att ringa någon utan ärende. Att läsa en bok från början till slut. Att gå en promenad utan att mäta den. Att låta barnen berätta långsamt.

Vänlighet är ett kapital.

Den kostar nästan ingenting men kan förändra en hel dag. Ett hej. Ett leende. En människa som håller upp dörren. Någon som säger: Jag förstår. Någon som lyssnar utan att direkt försöka vinna samtalet.

Det är sådant vi sällan räknar.

Men det är kanske just sådant som avgör om ett samhälle känns mänskligt.

Vi har blivit bra på att öka farten.

Sämre på att fråga vart vi är på väg.

Vi har blivit bra på att optimera livet.

Sämre på att känna om det fortfarande är vårt.

Vi har blivit bra på att skapa möjligheter.

Sämre på att ge människor ro nog att använda dem.

Kanske är det därför rikedom inte längre bara kan handla om mer.

Mer information.

Mer konsumtion.

Mer tillgänglighet.

Mer valfrihet.

Mer prestation.

Mer av allt.

Vi behöver i stället fråga vad som gör ett liv bärbart.

Inte imponerande.

Inte perfekt.

Inte ständigt uppdaterat.

Bärbart.

Ett liv där man hinner vara människa.

Där man inte måste förklara sin trötthet som ett personligt misslyckande.

Där barn får växa upp med vuxna som inte alltid är på väg någon annanstans.

Där äldre inte känner sig som kostnader.

Där arbete betyder mer än att bara överleva till nästa lön.

Där det finns människor omkring en som märker om man försvinner.

Det är kanske där den verkliga rikedomen finns.

Inte i hur mycket vi har.

Utan i hur mycket av oss själva vi fortfarande har kvar.

För vi kan äga mycket och ändå sakna det viktigaste.

Vi kan ha fulla hem och tomma dagar.

Vi kan ha snabba uppkopplingar och svaga band.

Vi kan ha fler möjligheter än någonsin och ändå känna oss instängda i förväntningar vi aldrig själva valde.

Så frågan borde inte vara varför vi känner oss fattigare när vi aldrig haft mer.

Frågan borde vara vad det är vi har börjat räkna bort.

För ett samhälle blir inte rikt bara av att människor får mer att konsumera.

Det blir rikt när människor får mer att lita på.

Mer tid att leva.

Mer vänlighet att vila i.

Och kanske är det just där vår tids stora brist finns.

Inte i att vi har för lite, utan i att så mycket av det vi har inte längre gör oss hela.