Varför sparar vi de fina glasen?

De står där längst in i skåpet. De fina glasen.

De som plockas fram när någon fyller år, när det är jul eller när vi har gäster. Resten av året får de vänta på ett tillfälle som känns tillräckligt speciellt.

Men vad är det egentligen vi väntar på?

Kanske har vi fått för oss att de fina sakerna måste förtjänas. Att de inte hör hemma bland disk, vardagsmat och vanliga tisdagar. Att något särskilt måste hända innan vi får använda dem.

Så vi tar de där glasen som redan är lite kantstötta. Vi dukar snabbt och tänker att de fina tallrikarna kan stå kvar. Vi sparar ljusen till en kväll när vi har mer tid, mer ork eller en bättre anledning.

Sedan går dagarna. Veckorna. Åren.

Och till slut kanske någon frågar varför de där glasen aldrig används. Då säger vi att vi sparar dem till ett särskilt tillfälle.

Men tänk om ett särskilt tillfälle inte alltid behöver vara en födelsedag eller en högtid? Tänk om det kan vara att vi har kommit hem, att någon vi tycker om sitter vid bordet eller att vi bara vill göra en vanlig kväll lite vackrare.

Det fina är ju inte att glasen står hela och orörda längst in i skåpet. Det fina är kanske att de får vara med. Att någon håller dem i handen, skålar för något litet eller dricker ett glas vatten ur dem en helt vanlig kväll.

Jag tror att vi ibland sparar mer än glas. Vi sparar på kläderna, orden, resorna och stunderna. Vi väntar på rätt tillfälle och tänker att det säkert kommer senare.

Men vardagen är inte bara tiden mellan de stora händelserna. Det är här det mesta av livet händer.

Så det är nog dags att plocka fram de fina glasen. Inte för att något särskilt har hänt, utan för att vi är här. Och för att det faktiskt kan räcka.