Varför vi fortfarande samlas i köket – trots större rum

Jag och min far stämmer av vid köksbordet. Året kan vara 1980.

Det spelar ingen roll hur stort huset är. Om vardagsrummet har panoramafönster eller om altanen är nybyggd med infravärme och plats för tolv. Vi hamnar ändå där, i köket. Alltid köket.

Det börjar ofta med kaffet. Någon ställer sig vid bänken, plockar fram koppar ur ett skåp med en dörr som gnisslar lite för mycket. Någon annan lutar sig mot diskbänken. Pratet är trevande först, men sedan rullar det igång. Som om kakel, fläktljud och gamla kylskåp bär på ett tyst löfte om närhet.

Jag minns barndomens kök. Ett runt bord, linoleumgolv, en radio som alltid stod på. Där fanns samtalen som betydde något, där viskades hemligheter och där sades de viktiga orden mellan två tuggor av mammas hembakade bröd. Kanske är det därför vi fortfarande dras dit. För att det är där vi var sårbara först. Där vi grät över misslyckade läxförhör, fnissade åt kvällstidningens löpsedlar, eller bara satt och tittade ut på regnet utan att någon frågade varför.

Köket är ingen scen. Det är ingen yta vi behöver prestera i. Där får vi vara människor. Inte profiler, inte föräldrar, inte professionella – bara människor med händer som greppar en mugg och blickar som möts utan att behöva förklara sig.

Det påminner mig om vad som faktiskt betyder något. Att när allt annat förändras, finns det rum som håller fast vid det enkla. Att i en tid då allt ska upplevas, dokumenteras och delas, så finns det fortfarande rum där vi bara är. Och oftast är det just där – vid ett bord i ett kök – som de bästa samtalen händer. De som inte börjar med en agenda. De som inte ska läggas upp någonstans.