Vatten som faller, tankar som stannar - shoshone falls

Det är något med vattenfall som får en att tystna. Det där dånet. Rörelsen som aldrig tar slut. Kraften. Idag stod vi vid kanten av Snake River Canyon och såg vattnet störta ner över klipporna vid Shoshone Falls – eller som de också kallas: “The Niagara of the West”.

Och jag förstår varför.

Inte bara för att de faktiskt är högre än de mer kända fallen i öst. Utan för att platsen bär på ett slags stilla dramatik. Det är en naturens egen teaterscen, där vattnet spelar huvudrollen och vinden drar undan ridån.

Vi gick sakta längs utsiktsplatserna. Lät oss dränkas i ljudet. Värmen låg som ett mjukt täcke över landskapet men här nere vid fallet fanns en svalka, en lätt fukt i luften, som om själva jorden andades med oss.

Jag tänkte på hur mycket som hänt längs den här floden. Hur den gett liv åt träd, jord, människor och historier. Hur ursprungsbefolkningen rörde sig längs floden i generationer. Hur nybyggare senare försökte tämja den. Och hur vi idag står här med våra kameror, våra vattenflaskor, våra frågor.

Anette såg det först – en regnbåge som kastade sig ut i vattenångan som steg från stupet. Sådant som inte går att planera, bara fånga i stunden.

Och det är ju just det vi gör. Fångar ögonblick, sparar dem i fickor av minne.

Vi åkte vidare sedan, men jag kände att något av mig blev kvar där vid Shoshone Falls. I dånet. I regnbågen. I vattnets eviga fall.

Och kanske var det just det jag behövde idag. Något som rensar tanken. Något som bara får vara.

Precis som vattnet. Precis som vi.

Wild Hearts Westbound fortsätter. Men ibland måste man stanna en stund, innan man rullar vidare.