Vederkvickelse

Det finns ord som nästan känns som en kopp kaffe framför en stilla sjö.

Vederkvickelse är ett av dem.

Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon använda det. Ändå tycker jag att det beskriver något som vi alla längtar efter.

Vi pratar ofta om att vila, om återhämtning och om att ladda batterierna. Men vederkvickelse är mer än så.

Det handlar inte bara om att bli mindre trött. Det handlar om att få nytt liv.

En promenad genom skogen där tankarna faller på plats. En bok som får tiden att stanna. En vän som lyssnar utan att ha bråttom. Ett barnbarns skratt. En gitarr som plockas fram en sen sommarkväll. En stilla morgon innan världen vaknar.

Det är sådant som ger vederkvickelse.

Jag tror att vi ibland söker den på fel ställen. Vi jagar ledighet, fler semesterdagar och längre helger, när det vi egentligen längtar efter är de där små ögonblicken som ger näring åt själen.

Det är därför jag tycker så mycket om ordet.

Det påminner mig om att livet inte bara handlar om att orka vidare. Det handlar också om att då och då bli påmind om varför man går vidare.

Och jag tror att vi behöver ett sådant ord i vår tid. Ett ord som inte mäter hur mycket vi hinner, utan hur mycket vi känner.