Vem jag är (egentligen)

Ibland undrar jag vem jag egentligen är.

Inte på det där förlorade sättet, utan mer som en stilla fråga som kommer till mig när jag skriver, när jag går en promenad, eller när någon säger något som får mig att stanna upp.

Jag fick höra häromdagen hur någon beskrev min ton. Mina teman. Mina rytmer.

Att jag rör mig i skärningspunkten mellan liv, tid, minne, musik och mänsklighet.

Att jag ofta ser det vardagliga med en poetisk blick, där det som händer i det lilla plötsligt blir existentiellt.

Kanske är det sant.

Kanske är det där någonstans jag bor – mellan det förflutna och nuet, mellan ett ackord som klingar ut och ett nytt som ska ta vid.

Mellan berättelserna jag skriver och de jag fortfarande försöker förstå.

För jag tror inte att man någonsin blir färdig med sig själv.

Man förändras, förfinas, bleknar och tänds igen.

Och i de där skiftningarna – mellan då och nu, ord och tystnad, musik och mening – försöker jag förstå vem jag är.

Kanske är det där svaret finns.

Inte i det jag säger, utan i det jag fortsätter att söka.