Vi delar samma vägar, även när vi åker dem ensamma

Vägen hem slingrar sig genom ett vinterlandskap som fortfarande håller emot, trots att kylan är på väg att ge sig. Granarna står där, tunga av snö, som om de inte riktigt vill släppa taget än. Allt är dämpat. Ljuden. Tankarna. Tiden.

Bilen rullar fram i ett lugnt tempo. Framför mig andra bakljus som försvinner in i det vita. Det är som att hela världen har sänkt rösten och kanske är det just då man hör sig själv lite tydligare.

På radion pratas det om mildare luft som är på väg in. Om regn under natten. Om blixthalka. Det där ordet som alltid får en att stanna upp. Som påminner om hur snabbt det kan skifta. Från trygg vinter till förrädisk väta på några timmar. Naturen är skicklig på att visa vem som egentligen bestämmer.

Det slog mig där i bilen hur likt det är livet ibland. Man tror att man har koll. Att det är stabilt, förutsägbart. Och så förändras förutsättningarna, nästan obemärkt. Inte dramatiskt. Bara tillräckligt för att man ska behöva sakta ner. Vara uppmärksam. Ta ansvar för varje meter framåt.

Snön längs vägkanten bär spår av alla som passerat före mig. Dagens resor. Dagens försök. Dagens hemfärder. Det är vackert tycker jag. Att vi delar samma vägar, även när vi åker dem ensamma.

När jag till slut svänger av mot hemmet känns det som att dagen fått en ram. Inte med stora ord eller händelser, utan med en stillsam påminnelse: allt är i rörelse. Även det som ser orubbligt ut. Och ibland är det enda man behöver göra att köra lite försiktigare, lyssna noggrannare – och låta vintern långsamt släppa taget.