Vi dokumenterar allt – men minns mindre
- för 2 minuter sedan
- 2 min läsning
Det finns nästan ingen tid i historien som människor fotograferat sina liv så mycket som nu.
Vi dokumenterar semestrar, middagar, konserter, träningspass, solnedgångar, barnbarn, kaffekoppar, flygplatser, hotellrum.
Allting sparas.
Tusentals bilder som hamnar i mappar vi sällan öppnar igen och ändå känns det ibland som att människor minns mindre än förr.
Jag tror att det handlar om något större än bara teknik.
Det handlar om närvaro.
För det är svårt att fullt ut uppleva ett ögonblick samtidigt som man dokumenterar det.
Någonstans delas uppmärksamheten.
En del av oss står kvar i stunden, några andra börjar direkt tänka på vinklar, ljus, texter och hur det ska delas.
Jag känner igen det där hos mig själv också. Jag är en av dem.
Man står på en plats man längtat till. Kanske i New York. Vid havet i Palma, eller bara hemma en fin kväll i Dalsland.
Och nästan direkt kommer tanken:“Det här måste jag ta en bild på.”
Det är inget fel i det egentligen.
Fotografier betyder mycket. De hjälper oss att hålla kvar människor, resor och perioder i livet som annars hade bleknat.
Men ibland undrar jag om vi fångar så mycket att vi missar själva upplevelsen.
För vissa av mina starkaste minnen finns inte på bild överhuvudtaget.
Samtal jag fortfarande minns ordagrant. Människor som skrattade på ett speciellt sätt. En kvällsluft. Musik från ett öppet bilfönster. Känslan av att vara ung och tro att livet var oändligt.
Det finns inga filter på sådant. Inga album.
Och ändå lever det kvar starkare än tusen fotografier.
Kanske för att vi var helt närvarande då.
Jag tror att människor ibland glömmer att minnen inte bara skapas genom kameror.
De skapas genom uppmärksamhet.
Genom att faktiskt vara där medan livet händer.
Det är nog därför vissa ögonblick känns så stora idag.
När ingen tar fram mobilen. När ett samtal får fortsätta utan avbrott.När människor sitter kvar runt ett bord istället för att dokumentera att de gör det.
Sådant känns nästan ovanligt nu och kanske är det därför vi längtar efter det så mycket.
För människan behöver egentligen inte fler bilder av livet.
Vi behöver fler stunder där vi verkligen upplever det.
Kanske är det också därför vissa minnen stannar kvar för alltid.
Inte för att de fotograferades, utan för att vi för en gångs skull var helt närvarande när de hände.