Vi hade fler minnen än bilder – och det räckte

Det finns knappt några bilder från de där somrarna. Inga filter. Inga hashtags. Inget att scrolla tillbaka till. Men jag minns ändå. Hur solen låg över sjön i slutet av juli. Hur vi cyklade barfota på grusvägar utan att tänka på varken tid eller telefonbatteri. Hur vi somnade i tält som läckte, men ändå kände oss rika på något vi inte kunde sätta ord på.

Vi levde först – dokumenterade sen. Om ens det. Det viktigaste sparades någon annanstans.

I oss i minnet, i kroppen, i de där halvglömda detaljerna som plötsligt återvänder när man känner doften av varm asfalt efter regn.

Idag har vi bilder av allt. Mat vi inte hann njuta av. Resor vi knappt var närvarande i. Leenden som togs om för att kameravinkeln inte kändes rätt. Vi sparar tusentals bilder – men jag undrar ibland vad vi minns. På riktigt.

Det här är inget rop om att allt var bättre förr. Men kanske lite tyst oro över att vi ersatt upplevelse med bevis. Att vi ibland tappar ögonblicket medan vi försöker fånga det.

Det fanns något fint i att bara leva det. Att skratta utan att någon filmade. Att sitta kvar på en bänk i kvällssolen utan att känna ett behov av att dela det. Att låta ett minne blekna, långsamt, tills bara det väsentliga var kvar.

Vi hade färre bilder. Men kanske fler minnen. Och det räckte.