top of page

Vi lär barnen att tänka själva, Men vad händer när de inte längre behöver?

för 4 minuter sedan
3 min läsning


Det fanns en tid när man kunde gå omkring med en fråga i huvudet i flera dagar.

Man visste inte svaret. Man fick fundera, leta i en bok, fråga någon som kanske visste eller helt enkelt acceptera att man inte hade en aning.

Ibland kom svaret långt senare. Ibland kom det aldrig och märkligt nog överlevde vi det också.


I dag tar det några sekunder.

Vi plockar fram telefonen, skriver vår fråga och får ett svar. Ofta ett ganska välformulerat sådant. Vi behöver inte ens formulera frågan särskilt tydligt. Tekniken förstår ungefär vad vi menar ändå. Det är naturligtvis fantastiskt, men jag har börjat fundera över vad vi egentligen håller på att förlora. inte kunskap. Vi har förmodligen aldrig haft så mycket kunskap tillgänglig som nu.

Jag tänker på något annat.

Förmågan att tänka själv.


Som lärare möter jag ungdomar som växer upp i en värld där nästan allting finns ett knapptryck bort. Det är en värld som på många sätt är betydligt mer spännande än den jag själv växte upp i, men också en värld där det blivit allt lättare att slippa anstränga sig.

En uppgift som tidigare krävde att man läste, funderade, gjorde fel, började om och till slut kom fram till någonting kan numera vara färdig på mindre än en minut.

Texten är korrekt. Språket flyter. Resonemanget låter genomtänkt.

Men vem har egentligen tänkt?

Det är en fråga som jag tror att vi kommer att behöva ställa oss betydligt oftare framöver.

Och inte bara i skolan.

För vi vuxna är knappast några föredömen alla gånger.

Vi låter tekniken välja musik åt oss, föreslå vad vi ska läsa, tala om vilken väg vi ska köra och sammanfatta sådant vi inte orkar sätta oss in i.

Vi får rekommendationer om vad vi ska köpa, vad vi ska titta på och ibland till och med vad vi borde tycka.

Det mesta sker utan att vi ens reflekterar över det och någonstans längs vägen riskerar vi att förväxla bekvämlighet med utveckling.


Jag använder själv modern teknik och ser många av dess möjligheter. Det vore ganska märkligt om jag, som både arbetar med undervisning och skriver, skulle låtsas som om utvecklingen inte angår mig.

Men jag tror att vi behöver vara försiktiga med en sak.

Att lämna ifrån oss sådant som faktiskt gör oss till tänkande människor.

För tänkandet handlar inte bara om att komma fram till rätt svar.

Det handlar också om vägen dit.

Om att tveka. Om att pröva en tanke och upptäcka att den inte håller. Om att ändra sig. Om att argumentera med sig själv och ibland inse att det man varit fullständigt övertygad om faktiskt var fel.

Det är inte särskilt effektivt, men det är mänskligt.


Jag minns hur det var att sitta i skolan med ett tomt papper framför sig och försöka få ihop en text. Hur man strök, skrev om och letade efter just det där ordet som skulle få meningen att fungera.

Det kunde vara frustrerande, men det var också under själva arbetet som tankarna växte fram. Man visste inte alltid vad man tyckte förrän man försökte formulera det och det är kanske just där min största oro finns. Inte att maskinerna ska bli för intelligenta, utan att vi människor ska vänja oss vid att inte behöva använda vår egen intelligens fullt ut.


Vi pratar mycket om att skolan ska förbereda eleverna för framtiden. Det har vi alltid gjort, men vad innebär det egentligen i en tid när en maskin kan skriva en uppsats, lösa ett matematiskt problem och formulera ett argument snabbare än någon människa?

Kanske blir skolans viktigaste uppgift inte att lära eleverna att hitta svar, utan att lära dem att ställa frågor.

Att kunna skilja mellan det som låter klokt och det som faktiskt är klokt.

Att våga ifrågasätta ett svar även när det presenteras med fullständig självsäkerhet och framför allt att förstå att det egna tänkandet har ett värde, även när någon annan kan göra arbetet snabbare.


Jag tror inte att lösningen är att vrida klockan tillbaka.

Det har människor försökt med varje gång världen förändrats, och det har sällan fungerat särskilt bra.

Men vi måste kunna välkomna utvecklingen utan att okritiskt lämna över allting till den.

För det finns en skillnad mellan att använda ett verktyg och att låta verktyget använda oss.

Den skillnaden tror jag kommer att bli allt viktigare och kanske behöver vi ibland göra något så omodernt som att låta en fråga förbli obesvarad en stund.

Lägga undan telefonen.

Tänka färdigt.

Inte för att vi måste, utan för att vi fortfarande kan. För den verkliga faran är inte att tekniken en dag kan tänka som en människa, utan att människan en dag slutar tycka att det är nödvändigt att tänka själv.

HÖR AV DIG

“Berättelser som fastnar. Ord som lever vidare.”

0705 526 126

  • White Facebook Icon

Hitta mig på Facebook

bottom of page