Vi skulle ju ta det i augusti

Den sista augusti.

Dagen då ”vi gör det i sommar” plötsligt börjar låta som något vi får säga nästa år.

Det finns en liten besvikelse i den upptäckten. Den där utflykten vi pratade om. Vännen vi skulle träffa när vi hade gott om tid. Kvällen då vi skulle samla några människor, tända grillen och låta timmarna gå. Allt det där som fick plats så självklart i juni, när sommaren fortfarande låg framför oss och såg betydligt längre ut än den visade sig vara.

Sedan började vi säga ”vi tar det i augusti”.

Och nu står vi här.

Jag känner igen mig i det där, trots att jag vid det här laget borde veta hur det fungerar. En sommar kan innehålla både resor, möten, vila och sådant man kommer att bära med sig länge. Ändå går det att känna att man inte riktigt hann vara sommarledig på det sätt man hade föreställt sig. Någonstans fanns också bilden av en människa som skulle sitta fullständigt avspänd i en stol, utan att ens fundera på vad klockan var.

Den människan hade tydligen annat för sig.

För min del är vardagen redan i gång. Jobbet, judoträningen, tiderna att passa och allt det där som behöver fungera mellan morgon och kväll. Sommarlovet ligger några veckor bakom mig. Ändå har augusti hållit kvar en känsla av att vi fortfarande befinner oss i sommaren. Vi arbetar, handlar och ställer väckarklockan, men en ljummen kväll kan få hela tillvaron att kännas ledig en stund.

Så kommer den här dagen och gör övergången tydligare.

Man märker den i sådant som knappt kräver en tanke. Lampan som behöver tändas tidigare. Tröjan som får följa med ut. Ett fönster som stängs innan man lägger sig. Samtalen som börjar handla om hösten, om terminen, om vad som händer framöver. Kalendern fylls och ganska snart kommer vi att undra hur vi över huvud taget ska hitta en helg som passar alla.

Jag tycker om mycket av det som väntar. Det finns något skönt i att verksamheter vaknar, att människor återkommer och att idéer får en tid och en plats. Jag tycker om att skriva när mörkret faller utanför fönstret. Att gå in i ett arbete och känna att det börjar ta form.

Samtidigt hade jag gärna behållit ljuset ett tag till. De långa kvällarna. Möjligheten att gå ut utan att först klä på mig halva hallen.

Man får känna båda sakerna.

Jag behöver heller inte få årets sommar att framstå som fulländad för att vara glad över den. Det blev dagar som försvann i praktiska göromål. Det blev sådant som aldrig blev av. Men det blev också människor att umgås med, platser att minnas och samtal som jag fortfarande tänker på. En del av det bästa hade jag ingen aning om att jag skulle få uppleva när sommaren började.

Det gör mig nyfiken på det som kommer nu.

Och några av de där planerna behöver faktiskt inte vänta ett helt år. Vännen går att ringa i september. Utflykten går att göra med en tröja i väskan. Vi kan fortfarande samla några människor kring ett bord, även om vi får flytta in när det blir kyligt.

Den sista augusti får mig att vilja vara lite försiktigare med ordet ”sedan”. Jag vet hur lätt det är att säga det, och hur fort en månad kan gå.

I morgon börjar september. I kväll finns det fortfarande en augustikväll kvar.

Den vill jag hinna vara med om.