Vi som blev kvar

Alla skulle bort. Så var det. Det var outtalat, men tydligt. Redan på högstadiet började det viskas: "Jag ska till Göteborg", "Jag ska till Stockholm", "Jag ska ut i världen". Och många åkte. Med gymnasiekatalogen som karta och drömmar större än kommunen vi vuxit upp i.

Men några av oss stannade. Eller kom tillbaka. Eller åkte – men aldrig riktigt släppte taget.

Vi som blev kvar. Som gick samma grusvägar till jobbet som vi en gång gick till skolan. Som handlar på Ica där vi en gång hängde vid glassboxen. Som plötsligt pratar med dem vi var tysta med i nian – som om vi alltid varit vänner.

Vi som såg husen byta färg men kände igen ögonen bakom gardinerna.

Ibland känns det som ett nederlag. Som att vi inte lyckades fly. Inte orkade, inte vågade. Men det där är en lögn jag slutat tro på. För att stanna kräver också mod. Att orka se platser förändras. Att fortsätta gå in i samtal med människor som bär hela ens historia. Att inte byta stad när livet går sönder, utan stanna kvar och försöka laga det på plats.

Det finns en sorts tyst styrka i det. En lojalitet mot jorden under fötterna. Och även om man ibland undrar hur det kunde blivit – så vet man också att rötter inte växer var som helst. Man måste vårda dem där de fäster.

Så till er som stannade, som återvände, som aldrig riktigt kunde sluta säga "hem" om en plats som andra glömde: Vi är inte mindre än de som drog. Bara mer kvar.